26/11/2025
”Du kan ju duga.”
Orden kom som en viskning, men bar kraften av generationer.
En förfader, gammal som fjället, trädde fram ur röken i trumresan.
Hans röst var som vinden över kalfjället sträv, inte tillgjord, men bärande, fylld av både prövning och värme.
“Varför kommer du till mig nu?” frågade jag, med hjärtat öppet och trumman vilande i knät.
Han såg på mig med ögon djupa som norrskenets skuggor.
“Jo,” sade han med alvar i rösten, “du kan ju duga.”
Sedan, med ett ögonkast som dolde tusen historier:
“Du är den första som tagit upp trumman utan att vara rädd.”
I den stunden föll något på plats i mig. Jag rös av erkännandet från blodet som sjunger genom märgen.
För i vårt släktled hade trumman en gång tystnat av rädsla, av förbud, av tider då kraften bar ett pris.
Kanske fick han själv aldrig heala öppet.
Kanske fick hans röst verka bara i lönndom, i skuggor och viskningar, i det som inte fick synas.
Men när jag lyfte trumman, utan rädsla, utan tvekan då öppnades något som legat vilande i generationer.
Då mindes han mig.
Då mindes jorden oss båda.
Att duga.
Att vara modig nog att svara när de gamla kallar.
Att låna ut sin röst i healingens tjänst, så som han en gång gjorde i tystnad.
Att hålla trumman som ett hjärtslag.
Att låta dess rytm föra hem både mig och honom.
Och kanske var det därför hans jojk fann mig.
För även om hans röst bar fjällets tyngd och markens minne,
så kom själva tonen någon annanstans ifrån som om den bar en glimt av den himmel han aldrig vågade tala om.
En längtan han burit i tystnad.
En röst han aldrig fick ljuda öppet.
Och där, i mötet mellan hans osjungna sång och min tillåtande röst, förstod jag plötsligt något större.
Att våra båda själar en gång blickat upp mot samma stjärnor, även om våra kroppar levde i olika tider.
Att det som han bar i lönndom det får jag bära öppet.
Det är därför han kom.
För jag står med ett ben i jorden och ett i den värld som lyser över mig.
Jag hör moderjords hjärtslag
och jag hör stjärnfamiljens viskning.
Och när jag lånar ut min röst åt honom i healingens tjänst,
då möts våra ursprung i samma ton.
Där himmel och jord möts i en röst.
Det är också vad märket i min panna betyder.
En påminnelse om att jag bär båda världarna, och att de båda känner igen mig.
~ Weronica