06/04/2026
Lovisa sa ”Jag är inte en sån som springer.
…det bara råkade bli så.
Jag har en lång historia av psykisk ohälsa.
Bruset i huvudet. Rastlösheten. Ångesten. Tröttheten.
Men löpning… har alltid lockat.
Promenader tar för lång tid.
Cykel är inte min grej.
Så jag började springa.
Eller… jag gick och sprang.
I början var det jobbigt att någon kunde se mig flåsa runt byn, mina nära döden rundor.
Jag följde ett program, 3 ggr/v, började med 30s i snigeltempo gick 1 min o upprepade.
När jag första gången sprang 7 minuter utan att stanna sprang min man baklänges framför mig och peppade
och jag var helt säker på att jag skulle dö.
Och jag tänkte:
det här kommer aldrig kännas lätt, så jag gjorde det jag kunde:
fake it til you make it.
Försökte få det att se lätt ut.
Nästan njutbart.
Och något hände, jag började känna mig starkare, för varje pass gick det ändå lite lättare och jag dog inte.
När jag kunde springa 5 km tänkte jag:
jag borde kunna springa 10.
Jag hade en strategi, när klockan pep för varje avklarad kilometer stannade jag och gick 100 meter.
Sen sprang jag igen. För att inte bli uttråkad o för att orka lite mer.
Så fortsatte jag.
Tills jag hade sprungit en halvmara.
Och då tänkte jag…
kan man springa en halvmara
kan man väl springa en mara?
Bara man tar det lugnt.
I sitt eget tempo.
Idag är det fortfarande tungt ibland.
Men jag vet vad som väntar efteråt.
Det lugna.
Det tysta.
Det stilla i huvudet.
Löpning är min ångestreglering.
Min mindfulness.
Jag springer långsamt.
Stannar och fotar.
Filmar små snuttar.
Nyfiken på vad som finns bakom nästa krök.
Och på min 50-årsdag…
sprang jag 52 km.
Inte för prestationen.
Utan för känslan.
Stoltheten i vad kroppen faktiskt klarar.
Så till dig som tänker:
“Jag är inte en sån som springer”
Der är inte jag heller.
Det bara råkade bli så 💛 ”
Vill du också råka bli en löpare? Häng med mig o börja från början, på tisdag 21/4 startar vi vårens SlowRunning grupp, utan prestation, utan km-tider , bara njutning, springa o snacka o fart efter kamrat.
dukan