22/10/2025
Trampar samma väg jag promenerar på varje dag genom byn.
Vinden driver argsint löven från träden,
och jag uppfylls av tacksamhet över att kunna lägga ännu en höst till räkningen.
Ett löv singlar ner framför mig, den enda färgklicken denna gråa dag.
Då jag plockar upp det kommer jag att tänka på hur lite färg som behövs för att måla tillvaron lite gladare.
Varje höst sen jag passerat 40 känns på djupet.
Jag inser hur mycket äldre jag känner mig för varje ny årstid.
Huden blir torrare & stramare. Fettdepåerna frodigare. Lederna stelare & ömmande på sätt jag aldrig förr känt.
Nacken har en konstant begränsning som strålar upp mot huvudet och ger en värk ingen massage i världen kan lindra. Det kliar under huden, och ögonen rinner så fort jag blir det minsta trött.
Läser symptomen, och känner mig som min snart 90-åriga farmor.
Klimakteriet & dess kusin förklimakteriet är ingen dans på rosor. Eller på vissna höstlöv. Det är ingen jävla dans alls, för ingen klarar av att dansa med kroppar som dessa. Varje månad dyker en ny, spännande åkomma upp lika oväntat som om Rickard Sjöberg plötsligt ringde på dörren.
Min man får grånade tinningar, spräckligt skägg och de Östersjödjupa vikarna i pannan 'skänker pondus & karaktär'. Jag blir allt mer lik Krösa-Maja i både humör & hållning, och det skänker mer en touch av kvinnligt förfall än nåt annat.
Detta är liksom den biologiska tacken för att vara kvinna; att skapa, bära & föda fram tre fantastiska barn, och detta straff föräras mig i åratal framåt.
Otack är kvinnans lön, enligt klimakteriet.
Men nånstans tycker jag också om tyngden & mognaden som kommer med det föränderliga åldrandet. Jag saknar tighta slemhinnor, pigga bröst & ögon som inte ser pollendrabbade ut jämt, men viben av no more f***s to give, och visdomen som blir tydligare & tryggare för varje ny morgon omfamnar jag innerligt. DET skänker fasen pondus!
You win some, You lose some.
Och det är nåt som aldrig kommer att upphöra.
Det enda som förändras
är hur vi väljer att handskas
med allt.
/ Malin Harju©