27/11/2022
No words needed
JAG LÄRDE MIG AV MIN BROR
Annorlunda har han alltid varit i andras ögon.
Redan som sjuåring när jag och mitt tonårsgäng gick förbi i vardagsrummet höjde de på ögonbrynen.
"Varför sitter han med byxorna nerdragna i bara kalsonger när han spelar tv-spel?"
"Han tycker att sömmarna i byxorna är hårda"
Självklart för mig, inte för andra.
Vi är alla olika, har olika behov och alla har rätt att få vara precis som man känner lärde jag mig.
Minns en händelse när vi var på stranden och spelade boule.
En av kulorna rullade ner mot vågorna.
"Kasta upp kulan!" Skrek jag.
Sagt och gjort.
Rakt upp emot himlen kastade lillebror kulan.
Det där med att tydliggöra, precisera och faktiskt tala ur skägget lärde han mig.
När pappa gick bort åt vi hämtmat ett helt år.
Alla gånger jag påminde om hur man bär pizzakartonger.
Alla gånger en glad pojke kom med alla fem pizzor lodrätt under armen.
Det gick ju och äta i alla fall, även fast hela pizzapålägget låg på ena sidan.
Högstadiet blev en katastrof.
Lurad, utstött, slutade gå till skolan.
En skörhet, ett mående i perioder som ingen ung människa ska behöva uppleva.
Då jag besökte honom pratade vi inte om det.
Musik, film, historia och andra specialintressen blev ett socialt smörjmedel att använda sig av i vår relation. Det blev en form av relationsskapande genom populärkultur.
Att vänta in, lyssna.
Ställa en öppen motfråga precis lagom utmanande så den inte landade i ett "mmm".
Det lärde han mig.
Behovet av rutiner, exakta tidsangivelser inför nya saker, platser.
Något som för mig personligen varit något som löser sig. Man fattar.
Varför ska vi göra det här?
Vem ska jag vara med?
När ska jag vara där?
Hur länge ska det pågå?
När är det klart?
Hur vet jag det?
Vad händer därefter?
Så oerhört avgörande för lillebror.
En fråga om total kollaps eller överlevnad.
Så hamnade han rätt.
Jag satt med honom på första nätverksmötet med personalen på gymnasiet.
"Vi har märkt att din bror känner obehag inför gymnastiken"
"Jo, det bottnar nog i tidigare upplevelser i hans skolgång som inte är så behagliga minnen"
"Det förstår vi. Vi väntar en termin med gymnastiken. Däremot vill vi uppmuntra hans enorma intresse för historia så vi har fått in honom på en kurs med de äldre eleverna då han är på en högre nivå i ämnet"
Den tryggheten och förtroendet jag kände för dessa två fantastiska pedagoger avgjorde allt.
Där och då kunde jag lämna över.
Att växa upp med ett syskon att värna om, som möter rätt mycket utmaningar i livet gav mig mer kunskap i yrket än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Det gav mig en människosyn präglad av en djupare förståelse kring hur olika förutsättningar vi får med oss ut i livet.
Hur vi trots dessa olikheter ändå alla har samma rätt till en utbildning, rätten till ett människovärde.
Framförallt fick jag med mig ett par specialpedagogiska glasögon som gör att jag ser saker och ting ur ett annorlunda perspektiv.
Nu sitter de alltid där, mina specialpedagogiska glasögon.
Genom dem ser jag vart behoven är som störst och hur jag med fingertoppskänsla och yrkesskicklighet kan få elever att lyckas utifrån sina individuella förutsättningar.
Jag lärde mig av min bror.
