19/02/2026
🔥 Ilska 🔥
En känsla som både kan vara mycket destruktiv men även en styrka och kraft beroende på hur vi använder den 🔥
Ilska är, enligt den Dialektiska beteendeterapin, alltid en sekundär känsla. Det är den känsla, som kommer efter den primära och första känslomässiga reaktionen.
Problemet är att de flesta lärt sig att stänga av, inte känna eller bry sig om den primära känslan. Allt som oftast, låter vi istället ilskan ta över.
Vi är lurade att tro att vi har ett hetsigt temperament, lätt att känna känslor eller, att bli arg är ett tecken på engagemang …
Jag vill mena att det inte stämmer. Jag tänker att ilskan är tänkt som en startmotor, energiboost och motivation att lösa, rätta till och agera på den primära känslan. Inte som allt för ofta idag, ett utagerande utan att lösa någonting eller ens förstå grundorsaken.
Arga är inte något vi är (som person), det är ett beteende vi lärt oss. Det är ett uttryck vi lärt oss ”är okey att visa” när det vi kände inte möttes.
När vi blir rädda, kan extra styrka behövas. Ilskan blir då den extra kraft, som gör att ”mamman lyfter en bil” för att rädda sitt barn.
När vi blir lurade, besvikna behövs kraft och styrka för att förändra situationen.
När vi blir hotade eller ser en fara kan kraften i ilskan skydda, reda ut situationen eller hjälpa oss fly. Agera konstruktivt istället för att sitta eller stå stilla och svära.
Att stå vid barnens träning och argt skrika på barn, tränare eller domare, är inte engagemang. Det är oftast en bristande förmåga, att hantera sin egen känsla av besvikelse på att barn, tränare eller domare, inte gör, spelar, agerar eller dömer, så som du personligen skulle önska.
Att sitta i soffan, eller såklart i sportarenan, och svära, kalla spelare och domare för idioter är inte heller det ett tecken på engagemang. Även om många sedan barnsben, fått lära sig, att kalla en annan människa för ”idiot”, ”domarjävel” eller ”värdelösa pucko”, är ett vedertaget och normalt sätt att bete sig …
Det är och bör inte anses normalt, även här är det ett känslomässigt omoget sätt att möta sina egna besvikelser, sorgen över förväntan som inte blev som önskat, som tar sig ut som ilska mot andra, istället för att känna det som känns, först och på riktigt …
Att svara tillbaka med Ilska, genom ett angrepp, ”så var det inte alls”, ”du ljuger”, eller som under curlingen ”you can f**k off” är ganska eller egentligen mycket vanligt. Detta kan ske när du uttrycker till någon vad du blivit ledsen för, upplevt eller sett och är även det, en bristande förmåga att stanna upp och känna, ofta skammen över att förstå att det jag sa eller gjorde, faktiskt inte var/blev bra. Vi angriper alltså istället för att ta ansvar, ha självinsikt och förstå vad som hänt.
Jo vi ska tillåta oss att vara arga, men inte som flykt eller i affekt, utan så som vi ska lära oss att känna alla känslor.
Det innebär inte alltid att vi ska agera ut det vi känner, vilken känsla det än är, vi ska känna och lära oss förstå vad den vill säga oss ❤️❤️❤️
Det innebär istället att vi bör förstå varför vi är arga, dvs. vad kände jag egentligen direkt, samt förstå den känslan, först då kan vi släppa fram ilskan och om det behövs även använda den konstruktivt ❤️❤️❤️
Med kärlek 🔥❤️🔥
/ Annelie
