18/09/2022
Att berätta hur det verkligen är…
Förra lördagen var det ett år sedan jag opererade min höft och jag fick en ny höftprotes. Jag tänkte att jag skulle skrivit då, men det gick bara inte. Dagen var full av för mycket känslor, både glada och sorgliga, men övervägande sorgliga.
Det är egentligen lite konstigt, eftersom operationen förändrade mitt liv, 1000 gånger minst, till det bättre.
Trots det kände jag mig ledsen…
Det här året har varit utmanande på många sätt, men kanske inte lika svårt ändå som åren innan då jag levde med smärta dygnet runt. Alla visste inte om hur jag hade det, men några av mina vänner visste och mina arbetskamrater såklart. De såg hur jag led, hur jag blev påverkad av min smärta, hur jag försökte kämpa och vara glad och positiv. Trots att jag försökte att inte visa, så vet jag att flera i min närhet såg… såg hur jag slogs mot smärtan, ibland varje dag, timme, minut…
Livet innan operationen var såklart inte alltid svårt. Man lär sig leva med smärta, vad jag menar att säga är att under ytan finns det där ändå. Jag kände mig aldrig riktigt ”fri” i den fysiska delen av min kropp.
Det fanns självklart stora delar av mitt liv när den inre delen, den själsliga, mentala delen av mig var genuint glad, ja till och med lycklig.
Men förra sommaren orkade min fysiska kropp inte mer… och jag bestämde mig för att operera. Det tog inte ens två månader från det att jag bestämt mig förrän det var dags.
Rehab gick över förväntan, jag var i väldigt god form innan operationen. Men det som hände som förvånade mig, var att jag blev så nedstämd. Det var inte förrän jag läste lite mer om stora livsomvälvande operationer som jag förstod att det inte är helt ovanligt att man blir nedstämd efteråt. Jag hade svårt att ta det… jag hade ju blivit opererad, smärtan var borta, jag borde ju vara överlycklig, inte ledsen och nedstämd...
Det har gått ett år av fysisk och själslig läkning och nu kan jag se även den här erfarenheten i mitt liv som en gåva. Jag hade turen att kunna bli av med min smärta, det är inte så för alla. Min gåva är att jag vet hur det är, jag kan förstå hur det är att ha konstant ont, hur det kan påverka oss.
Den kunskapen försöker jag ta med mig in i mina möten med människor och framför allt in i mitt arbete med att försöka få människor som lever med olika smärttillstånd att fortsätta träna och röra på sig. Det är livsviktigt.
Och jag vill säga till alla er som läser det här. Ha extra omtanke, tålamod och förståelse för dom i er närhet som kämpar med kronisk smärta av olika slag.
De flesta är tappra och låter det inte påverka livet mer än nödvändigt och vill inte att någon ska se hur dom har det, men om det krackelerar ibland, låt det få göra det, stötta om det går…
men man kan också vara som jag, som alltid skulle klara mig själv, det var inte synd om mig. Jag ville aldrig ha medömkan, men innerst inne ville jag nog ibland vara ”liten”, bli tröstad och bara få gråta…
Men det behöll jag (oftast) inom mig.
Jag är envis och tuff, men jag kommer ihåg känslan de där gångerna då det tuffa brast och att då få lov att vara ledsen, att få en varm kram, att få lov att tycka synd om sig själv, vara irriterad, arg eller sur ett tag var värt allt i världen.
Jag vill tacka alla som har hjälpt mig under det här året (och åren innan), ni vet vilka ni är och jag är er evigt tacksam ❤️❤️❤️
Och jag vill uppmuntra er alla att bli bättre på att be om hjälp än vad jag är (vad det än handlar om). Jag ska träna på det : )
Och jag ska tänka på det som står i en av mina favoritböcker. ”Pojken, Mullvaden, räven och hästen.”
”Vad är det modigaste du någonsin har sagt? frågade pojken.”
”Hjälp, sa hästen”
Ta hand om varandra! Alltid!
Massor med kärlek 💕
Sari
