07/04/2026
…
Medan hon försjunket funderar över den olikhet, eller snarare den bristande förståelse och disharmoni som växt sig starkare det senaste året märker hon att i detta främlingskap finns en verklig mänsklighet. Att inte förstå men att inte heller göra sig förstådd skänker en viss bisarr glädje, inte som galenskap eller förvirring mer som ett steg åt ett okänt håll mot det främmande. Eller varsammare uttryckt, in mot det främmande.
Hon är född i norra Sverige 1938. Nu bor hon här i Göteborg granne med Selma Lagerlöfs torg. Där på en liten tvärgata lever hon sitt liv med hela livet som fond och där hon i sällsynta fall längtar hem. Hem till den mamma hon aldrig haft eller den pappa hon aldrig känt. Mamman som förslavades av arbete, oavbrutet arbete som mjölkerska, den vita piskan kallad i folkmun. Omständigheterna för hennes livssituation utmanades av makens tidiga död, då hon var gravid med Anita. Men vem är hon, denna Anita som tidigt i livet tog sig till Göteborg, vem är hon där hon sitter försjunken i ett tilltagande brus av evigheten?
Hon är en av alla de kvinnor som föddes in i livet 1938, året då Per Albin Hansson är statsminister och försvarsberedskapen höjs under trycket av växande global oro. Flyglarmövningar genomförs, och försvaret stärks på grund av det osäkra läget i Europa. Disharmonin vibrerar känt i hennes starka men åldrande kropp. En tilltagande rytm som känns igen. Om en värld där makt åter talar högre än ansvar. Där ledare positionerar sig genom splittring. Där vi och dom åter blivit ett politiskt språk. Binärt som i polarisering. Hon känner igen tonen, det är den som skrämmer henne mest. Förnimmelsen av tonläget.
Text. Catharina Gidlööf
Fotograf Noemia Prada
