Catharina Gidlööf psykoanalys • psykoterapi • handledning • utbildning

01/12/2025

…
Skeptisk

30/11/2025

…
I Brasilien finns ett innovativt rehabiliteringsprogram som gör det möjligt för fångar att minska sina straff genom läsning. För varje godkänd bok de läser och skriver en tankeväckande rapport om kan deras straff förkortas med fyra dagar. Detta initiativ uppmuntrar inte bara läskunnighet utan främjar också personlig utveckling och kritiskt tänkande bland fångar. Genom att engagera sig i böcker får fångarna nya perspektiv och färdigheter som kan hjälpa dem att återintegreras i samhället. Programmet ses allmänt som ett kraftfullt exempel på hur utbildning kan förändra liv, även bakom galler.

I slutet av september 2009 grips 23-åriga Hanna från Sverige i Brasilien med ett kilo kokain i resväskan. Domen blir kontroversiell. Tre års samhällstjänst. Och närläsning av Aniara och Selma Lagerlöf.

Domaren ville att hon skulle läsa Selma Lagerlöfs Troll och människor (som utkom i två samlingar, 1915 och 1921) för att den behandlar förhållandet mellan människan och staten. Den andra boken han dömde henne till att reflektera över var Harry Martinsons rymdepos Aniara: en revy om människan i tid och rum från 1956. Domaren visste att den handlade om ett rymdskepp som kommit ur kurs. Kanske var det så att Hanna också kommit vilse?

Hanna fattade inte vad berättelsen gick ut på. Först vid femte genomläsningen av den tunna boken klarnade det.
– Jag började behandla boken som poesi. Jag slog upp en sida på måfå, läste igenom texten och skrev sedan egna dikter om det som dök upp i mitt huvud. Efter ett tag började jag gilla Aniara.

Domaren Mário Jambo är en av miljonstaden Natals mest meriterade. En gång tidigare har han gett den här sortens alternativa straff. Det gick till portugisiskan Iris Montez, som åkte fast under liknande omständigheter som Hanna för fyra år sedan. Hennes straff blev att läsa den portugisiske poeten Fernando Pessoa tre timmar varje dag på ett av stadens bibliotek.
– När Iris kom hit gick hon ihopkrupen, säger Regina Barreto, chef för biblioteksverksamheten på tingsrätten. Huvudet hängde. Hon var fylld av skam. Nu går hon rak i ryggen och ser dig i ögonen. Hon analyserar livet på ett annat sätt. Hon har fått ett helt annat djup.

En av de saker som Hanna fick med sig från läsningen av Lagerlöf är insikten om hur mycket hon tycker om Sverige.
– När jag var rastlös hemma i Sverige ville jag bara bort. Sverige kändes tråkigt och instängt. Nu när jag suttit här i solen och läst Selma har jag inget hellre velat än att krypa in i de värmländska skogarna. Det hade så gärna fått vara kallt. Jag är så trött på värmen nu, säger hon och skrattar.

Åtta månader satt Hanna på det ökända kvinnofängelset João Chaves där internerna röker crack och styr sin tid precis som på det bolivianska fängelset som beskrivs i El Choco. Internerna får sova i skift. Det finns inte sängar åt alla. Det kryllar av råttor. I maten ligger döda kackerlackor. Ibland är kackerlackorna levande. Sjukdomar sprids. Det finns vapen.
– Jag är glad över att jag slapp sitta där längre. Men det konstiga är att jag ändå inte velat vara utan erfarenheten. Jag fick en sådan kontakt med mina känslor. Jag har aldrig riktigt lyckats minnas så mycket av min barndom tidigare. Men när jag låg där inne kunde jag se allt hur klart som helst. Under de åtta månaderna där inne lärde jag mig mer om livet än jag gjort någon annanstans.

Delar av texten är skriven av Henrik Brandau Jönsson och hämtad ur Vi Läser 1/2012

Henrik Brandau Jönsson är journalist, korrespondent och författare, bosatt i Rio de Janeiro sedan 2002.

Bild. Min egen.

28/11/2025

…
Hon visste vad det innebar att le artigt när hon höll på att brytas inuti, att spela den roll som förväntades av henne samtidigt som hon längtade efter något verkligt. Den energi det krävs för att upprätthålla skenet kan lämna en person tom. Det var det hon menade när hon skrev om tröttheten av oärlighet. Det handlar inte bara om att ljuga för andra utan om den långsamma erosion som sker när man ljuger för sig själv.

Att läsa hennes ord idag känns förvånansvärt modernt. Vi lever i en värld som belönar prestationer, där människor kuraterar sina liv för andra att se. Ändå är kostnaden densamma som den var för Anne. Ju mer vi polerar våra masker, desto mer avlägsna blir vi från våra sanna jag. Hon påminner oss om att frid inte kommer av att göra mer eller vara mer, utan av att släppa taget om det som är falskt.

Det finns ett slags mod i det. Anne predikade inte perfektion. Hon erkände sin egen kamp för att balansera kärlek, arbete, moderskap och ensamhet. Hon försökte hitta en rytm som gjorde det möjligt för henne att vara både sammankopplad och hel. Havet blev hennes lärare och visade henne att livet rör sig i tidvatten. Det finns tider för givande och tider för reträtt, tider för att sträcka sig utåt och tider för att komma hem till sig själv. Det vackra med hennes skrivande är hur mildt det känns. Hon varken skäller eller instruerar. Hon bjuder helt enkelt in dig att sitta bredvid henne och lyssna på vågorna. I den stillheten kan man nästan höra henne inse något väsentligt: ​​att sanningen, även när den är obekväm, är lättare att bära än att låta bli.

Anne Lindberghs liv präglades av offentlig granskning och privat sorg, men genom allt detta fortsatte hon att söka efter äkthet. Det är det som gör hennes verk tidlösa. Det är en påminnelse om att uppriktighet inte bara är ett moraliskt val. Det är en självbevarelsedrift. När vi slutar låtsas slutar vi tömma oss själva. Vi börjar leva med en slags tyst styrka som inte behöver bevisa någonting.

Textfragment är hämtade och översatt från https://melaniebenjamin.com/the-world-of-the-aviators-wife/
Bild Google press

26/11/2025

Det är utmattande att låtsas. Anne Morrow Lindbergh kände den sanningen djupt inom sig. Hennes liv var en märklig blandning av privilegier, tragedi och stillsamt sökande. Hon var gift med en av världens mest berömda män, men hon fann sig ofta stående i den långa skuggan av hans berömmelse.

Medan Charles Lindbergh hyllades för att ha erövrat himlen, försökte Anne navigera i den mycket mer komplicerade terrängen i sin egen inre värld. ”Gåva från havet”, boken som gav oss hennes mest minnesvärda reflektioner, skrevs inte från en plats av glamour eller spänning. Den kom från ensamhet. Hon skrev den medan hon var ensam på Captiva Island och tittade ut över havets oändliga rörelse.

Vågornas rytm blev ett slags spegel för hennes tankar om livet, kärleken och den ständiga dragningskraften mellan jaget och världen. Boken känns som en lång utandning, ett ögonblick av vila från förväntans brus. Det är en meditation över enkelhet, om att lära sig leva med mindre och om att hitta mening i stunder som ofta förbises.

Det är en påminnelse om att uppriktighet inte bara är ett moraliskt val. Det är en självbevarelsedrift. När vi slutar låtsas slutar vi tömma oss själva. Vi börjar leva med en slags tyst styrka som inte behöver bevisa någonting.

I slutändan är det vad hennes skrivande erbjuder - ett sätt att återvända till oss själva. Att skala bort bruset och komma ihåg att ärlighet, hur liten den än är, är en slags frihet.

Textfragment är hämtade och översatt från https://melaniebenjamin.com/the-world-of-the-aviators-wife/
Bild Google press.

25/11/2025

…
Det stelnande ögonblicket är dött. Det avgränsade tinget är dött. Bara i oavbruten rörelse och förändring är existens möjlig, bara som dödliga kan vi leva. Kanske är rörelserna de verkliga tingen.”

Madeleine Gustafsson (DN 28 april 1980)

20/11/2025

…
Hur lyssnar vi på sexualitetens språk idag?

Genom allvaret av ett erkännande av den andra. Erkänn.

Bild. Modern Love 2 by Emily Niland

12/11/2025

…
Vissa samtal öppnar dörrar; andra stänger dem. När en person börjar utforska en ny idé eller formulera en nyvunnen tanke något som får en att luta på huvudet och tänka ”vänta, jag har aldrig sett det på det här sättet förut”, då finns det en slags elektricitet i luften. Det är vad Hannah Arendt skulle ha kallat själva glädjen i att tänka, den där mycket aktiva och rastlösa processen att försöka förstå världen snarare än att bara reagera på den.

Att prata om funderingar handlar inte om att visa upp vad vi vet; det handlar om att hålla sig vaken och vital för vad som är möjligt. Och att hitta symboler för det stumma och okända.

Den verkliga rörelsen sker när vi börjar fråga oss "varför". Varför saker och ting är som de är, varför vi tänker och känner som vi gör, varför vi fortsätter att upprepa samma mönster. Varför det är tomt.

Kanske är det vad utforskande existentiella samtal egentligen är, en gemensam nyfikenhet. En vilja att sträcka sig bortom ytan och låta det okända öppna upp sig. För när vi gör det fyller vi inte bara tystnaden, vi utvidgar den och upptäcker att det tomma inte bara är en tom plats utan en möjlighetens plats.

Välkommen.
// Catharina

06/11/2025

Flyttlasset går
till Årsta torg.🚚

Den 1 juli 2026 lämnar Svenska psykoanalytiska föreningen lokalen på Västerlånggatan 60 efter 58 år. Vi flyttar till en lokal vid Årsta torg, adress Hjälmarsvägen 26. Eftersom den nya lokalen är mindre kan vid behov viss verksamhet förläggas till Årsta Folkets hus tvärs över torget.

Välkomna till Svenska psykoanalytiska föreningen vid Årsta torg sommaren 2026.

Foto Pinterest

05/11/2025

Avsnitt 8
Åter till Cixous.

”Att resa till Osnabrück är att resa till Jerusalem, det är att finna och förlora. Det är att gräva fram hemligheter, återuppväcka döda, ge ordet till de stumma.”

Du och Jag och Cixous
En podcast om inre och yttre drama💙

https://open.spotify.com/episode/0yUKZbSta1XuGdvYTlWNKr?si=NadeJKS_RHK14Ab3A3t1rA

05/11/2025

Avsnitt 8
Åter till Cixous.

"Att resa till Osnabrück är att resa till Jerusalem, det är att finna och förlora. Det är att gräva fram hemligheter, återuppväcka döda, ge ordet till de stumma."

Du och Jag och Cixous
En podcast om inre och yttre drama💙

Du och Jag och Cixous - en podcast om inre och yttre drama · Episode

04/11/2025

…
Det Lou Andreas-Salomé ville ha var något som inte existerade: en intellektuell community. Tre själsligt intellektuella som levde sida vid sida, Lou, Nietzsche och Rée. De som sökte sanningen tillsammans – utan den ägandelystnad och sexuella dynamik som traditionella relationer kännetecknas av. ”Jag vill lära mig”, sa hon till dem. ”Jag vill bli den jag är menad att bli” -Jag vill inte tillhöra någon.” Under en kort sommar försökte de. De reste tillsammans, studerade tillsammans, diskuterade filosofi sent in på natten. Men påfrestningen var för stor. Båda männen var förälskade i Lou. Nietzsches syster Elisabeth hatade Lou och spred ondskefulla rykten om henne. Samhället skvallrade oavbrutet om det skandalösa arrangemanget. I slutet av 1882 kollapsade förhållandet. Nietzsche och Lou skildes bittert åt. Han skulle senare skriva om henne i sina verk – ibland beundrande, ibland med sårad ilska. Efter uppbrottet pratade de aldrig igen.