17/02/2026
Det här har stoppat mig förut - men inte längre
Så snart jag ser orden på datorn som visar vägen fram till start av min nya container [RE-MEMBERING] så känner jag hur kroppen svarar som i stress.
Hjärnan, den eviga projektledaren, går genast in i krisläge - ️ "Det här känns tungt! Det borde kännas lätt! Om det var rätt väg skulle det flyta på av sig själv!"
Förr hade jag trott på den rösten. Jag hade tolkat obehaget som en varningssignal. Som "motstånd", som att det var fel
Men nu stannar jag kvar i känslan och jag tittar bortom hjärnans tolkning. Och där ser jag det.
Det är inte stress, inte fel - utan Oändligheten.
Det är ett svart hål av expansion. Kroppen reagerar inte på fara, den reagerar på gränslöshet. Det är inte tomhet eller brist. Det är ren, rå kapacitet utan ramar.
Och det är därför hjärnan får panik. För oändlighet är vackert som ett Instagram-citat, men i kroppen känns det som fritt fall.
För det finns inga väggar att luta sig mot. Puttemotkorven är borta. Taket är väck och golvet är obefintligt.
Det är ren potential, och ren potential skapar svaj för ett nervsystem som är knarkare på strukturer, garantier och 3D-bevis.
Jag har levt i "Jag vet att jag kan" länge. Det är tryggt. Nu står jag i "Jag kan skapa vad som helst" och det är en helt annat nivå. Och det är vad jag upplever.
Men jag ser bluffen. Jag ser att "stressen" egentligen är kraft som håller på att ta form. Så jag andas och lutar mig mot inget annat än min vetskap
Och jag fortsätter att gå.