21/08/2025
Det är en sommardag och vi hälsar på vänner vi inte sett på flera år. De har hyrt en stuga vid havet och vi sitter under parasollet och fikar.
”Kan du spå mina händer, det var så länge sen?” Frågar min vän.
Jag nickar och ser efter. Det ser nästan likadant ut som sist. Ett par nya svagare linjer har korsats, vissa har delats av och hon är flera erfarenheter rikare.
Hennes son sätter sig bredvid, en ung vuxen i början av livet.
”Kan du titta i mina?” Han sträcker fram händerna.
När jag tar tag i dom sveper alla hans tidigare liv förbi. De fladdrar förbi som ögonblicksbilder, korta filmsekvenser tillsammans med alla känslostormar. Jag rycker till, för det överraskar mig varje gång. Trots att jag har varit med om det sen jag var liten.
”Ser du något?” Frågar han otåligt.
I mitten där ödeslinjen korsar hjärtlinjen har en stjärna skapats. Den sträcker sig tydligt mot saturnusberget.
Jag trycker ihop handflatan för att se vilken del av berget som är upphöjt.
”Du har en stjärna där”, säger jag och pekar under långfingret. ”Det är en lyckosymbol. Den kommer du alltid att bära med dig. Om det känns jobbigt i livet kan du se på din stjärna, så vet du att det kommer att ordna sig.”
Leende lutar han sig tillbaka och ser förundrat mot sina händer.
