28/04/2026
Vi fick ett brev! Stort tack Jenny för en fantastisk berättelse!
"En gåva som räddar liv
Det var en varm sommarmånad, juli 2010 – och vi väntade vårt första barn.
Jag började må allt sämre och vad vi inte visste var att jag drabbats av preeclampsi (havandeskapsförgiftning). Den 29:e juli skickades jag in till specialistmödravården med misstänkt urinvägsinfektion och planerad antibiotikabehandling, men väl där visade sig läget vara betydligt mer allvarligt än så. Utan de vanliga symptomen på havandeskapsförgiftning hade sjukdomen fortskridit så långt att mina njurar var helt ur funktion, levern allvarligt påverkad och det var bråttom att få ut barnet – för att rädda oss båda. 1,5 timme efter att diagnosen ställts genomfördes ett akut kejsarsnitt och vår dotter Sanna föddes med en dramatik vi inte kunnat förutse.
I detta sjukdomsstadie är läkarna rädda för att man skall drabbas av en koagulationsrubbning som kallas DIC (Disseminated intravascular coagulation), och dagen efter operationen var det ett faktum. Jag hade drabbats av svåra inre blödningar och samtidigt en blodpropp i lungan.
Behandling av blodpropp respektive blödning motverkar varandra – och båda ytterligheterna är dödliga. Medicineringen var därför en svår balans och jag fick blodpåse efter blodpåse, i över en vecka.
Vissa dagar på året firar man, andra kanske man sörjer, eller bara minns.
4 augusti 2010 minns jag med blandade känslor. Jag känner smärta och frustration samtidigt som jag känner hopp, styrka, trygghet och massor av tacksamhet.
Vår dotter var 6 dagar gammal, jag var svårt sjuk av graviditetskomplikationer och förloppet hade accelererat till en livskritisk situation.
Jag opererades jag av ett stort team på Centralsjukhuset i Karlstad, en operation som pågick i sju timmar - en operation som betydde allt.
Många kritiserar svensk sjukvård och det är säkert befogat många gånger, men jag kan inte annat än lyfta hatten för alla som vårdade, medicinerade och opererade mig. Inte minst vill jag tacka alla blodgivare - utan blod, plasma och trombocyter hade jag inte överlevt.
Idag är jag helt återställd och summerar mina 6 veckor på sjukhuset med värme och trygghet. Jag fick verkligen en ny chans i livet och jag vill göra allt jag kan för att hjälpa andra människor i liknande, svåra situationer.
Jag lämnar därför regelbundet plasma och blod och är uppe i över 100 donationer. Det är mitt sätt att visa tacksamhet för allt jag fick under min sjukdomstid – en gåva som räddar liv."
