31/08/2025
Springa är något jag för alltid är en nybörjare på. Jag har många strategier för att överhuvudtaget komma ut i spåret. Andra knep för att lura mig att fortsätta springa. Strategier och knep som jag använder varje gång. Jag vill aldrig riktigt springa. Men är (nästan) alltid väldigt nöjd när det är gjort.
Senast jag var ute och sprang snubblade jag. Ramlade raklång, skrapade knä, händer och slog i en höft. Kände mig skamset klumpig, konstaterade att kroppen inte alls har några strategier för "fallteknik vid löpning". Med ömma handflator men utan andra skador kom jag upp på benen igen och fortsatte springa.
Många som söker min hjälp har testat olika sätt att hjälpa sig själv till bättre mående. Många gånger vet de vad som hjälpt.
Många berättar att det kändes lite bättre när de använde sin strategi/knep/övning.
Av olika anledningar har man slutat; "mådde bättre, tyckte inte jag skulle behöva x"; "blev sjuk, kom av mig"; "andra klarar sina liv utan strategi x"; "det blev för mycket, hann inte med".
Självsnäll inlyssnande omstart, kan vara ett kraftfullt perspektivskifte. För att vänligt börja igen när motgångarna kommer. (Inte om!)
Varför började jag med x?
Vad behöver jag ändra för att ge mig själv det jag behöver?
Hur vill jag må/uppleva/känna?
Kan jag tillåta mig att försöka igen, fast jag misslyckats?
Som sjunger: "livet är som super mario, ständigt kommer nya banor".
