19/11/2025
Jag skulle snart fylla 9 år när min farfar gick bort. En kraftkarl som talade högt, alltid gick i sin egen väg, diktade egna (snaps)visor och älskade att stå i centrum ❤När han var ledig bar han sin skinnväst och hade sågspån i håret efter timmarna i snickarverkstaden där han skapade trätulpaner, Arbråfålar och skohorn med inbrända citat eller namn som ofta blev gå bort-gåvor när han och farmor gick på middagar hos vänner och bekanta ❤
Två dagar efter sin 80-års dag somnade han in hemma omgiven av nära och kära. Cancern hade vunnit kampen mot vår starka, alltid påhittiga och varma Bertil. Som 9-åring var mötet med min då avlidne farfar mitt första möte med döden. ”Hans hjärta har slutat slå, hjärtat som pumpar runt blodet i kroppen som hållit honom varm och gett honom rosiga kinder. Därför är han nu kall och blek.” Det var vad de vuxna sade, och för dem var det självklart att vi barn, om vi ville, skulle få se honom och ta ett farväl. Att de lät oss vara inkluderade, få ställa frågor och säga hejdå till farfar var viktigt för oss. Vi fick en inblick i livets gång ❤🙏❤
När jag idag i mitt yrke träffar barn som mist en närstående lyssnar jag gärna på deras tankar, svarar så gott jag kan på deras frågor och låter dem vara inkluderade. Låter dem få en inblick i livets gång.
/Emelie
