05/02/2026
Jag är född 1974 och är 51 år idag. När jag växte upp hade jag en släkting som var lärare i svenska och engelska. Hon var väldigt noga med språket. Inte på ett petigt sätt, utan för att orden betydde något.
Ett exempel jag minns tydligt var ordet hata. Det var ett starkt ord som man skulle använda med försiktighet. Att tycka illa om och att hata var inte samma sak. Orden bar olika vikt – och skulle användas därefter.
Ju äldre jag blir, desto tydligare ser jag hur den här nyanseringen håller på att försvinna i samhället. Våra barn är inte oroliga eller stressade – de har ångest. Man är inte ledsen – man är deprimerad. Man är inte trött – man är utmattad.
Problemet är inte att dessa ord eller diagnoser finns. De behövs. Problemet är när de används för att beskriva helt normala, mänskliga tillstånd.
Människans hjärna är starkt kopplad till språket. Orden vi använder påverkar hur vi tolkar våra känslor och våra kroppsliga signaler. När vardagliga känslor får kliniska etiketter börjar vi också uppleva dem som sjukdomstillstånd – trots att de ofta är en del av det normala livet.
Jag tror att vi, utan att mena det, håller på att göra det normala allt mer onormalt. Och när det normala upplevs som sjukdom, minskar också vår tilltro till den egna förmågan att hantera livets upp- och nedgångar.
Det här handlar inte om att förminska barns eller vuxnas känslor. Tvärtom. Det handlar om att ge dem fler ord, fler nyanser och fler mellanlägen – så att man kan vara människa utan att automatiskt bli patient.
Språk är inte bara kommunikation. Det är ett verktyg för hur vi förstår oss själva. Och där har vi, tror jag, ett gemensamt ansvar.
