13/01/2026
VI SOVER MYCKET NU.
Det är märkligt hur kroppen minns vägen till sorg, som om den inte ens behöver tänka, bara sjunker tillbaka till ett välkänt landskap. Ännu en gång på kort tid står vi här, i avskedets tystnad, med ett hjärta som inte riktigt hunnit läka sedan sist. Vi har knappt återhämtat oss efter vår älskade häst Barcos död i september innan sorgen hittade oss igen. Den kom som ett djupare andetag som aldrig riktigt lämnar bröstet. Den här gången gör vi inget motstånd, vi låter känslorna komma, låter dem flyta igenom kroppen utan att hålla emot. Ibland är sorg inte något som ska förstås eller bäras med värdighet, utan något som behöver få passera våg för våg.
Vi sover mycket nu, det är som om kroppen vet att den måste dra sig tillbaka för att orka. Och runt oss finns resten av hästflocken, sörjande och tyst närvarande på det sätt som bara hästar kan vara. På nätterna rör sig norrskenen över himlen, som om världen själv försöker viska att det fortfarande finns skönhet här. Det gör ont, men det finns också en stilla tacksamhet. Att få sörja någon är också ett kvitto på kärlek. Han fick 14,5 år “på övertid”, år som aldrig var tänkta att bli. År som började med räddning från slakt och slutade i tillhörighet, trygghet och mening.
Under dessa år fick han veta hur älskad han var. Hur viktig. Hur värdefull. Han lärde oss mer än vi kan sätta ord på. Om tillit och om hur relation kan läka sådant som inte går att laga med ord. Sorgen är tung nu, men den bär också spår av allt som varit levande. Och mitt i det trasiga finns vissheten om att hans liv inte var förgäves. Det var sett. Det var älskat. Det var betydelsefullt. Och kanske är det det största vi kan ge någon, att de får lämna världen med vetskapen om att de hörde hemma här 💚
