09/02/2026
Hej.
Jag vill skriva några rader då jag har läst flera inlägg om att många har blivit sjuka efter en längre period av stress och mycket i livet. När jag själv blev bättre fysiskt som jag så länge velat och hoppats på så kom det en våg av sorg som jag inte bearbetat under alla dessa år. Sorgen av att ha missat tiden med mina barn, vänner och familj. All tid jag tillbringat i min säng, i min lägenhet. Alla läkarbesök under sommarloven. Det var då min läkning på riktigt startade när jag började jobba med mitt inre som till slt ledde till en utbildning som Stresspedagog.
Under utbildningen så hade jag en praktik hos RME där jag erbjöd deras medlemmar kostnadsfria samtal under 7 veckor som blev en succé. Det intressanta som jag upptäckte under praktiken var den röda tråden med de människor jag pratade med, nästan alla hade levt samma liv och haft liknande omständigheter.
Som ordspråket brukar lyda: ME drabbar ingen lat, tycker jag beskriver det så bra. Alla som jag har pratat med och inklusive mig själv har levt ett liv där man ger mycket av sig själv eller varit med om tidigare trauman som man inte har bearbetat.
Det är väldigt viktigt att jobba med dåtid, nutid och framtid, man måste förstå det som har varit för att kunna läka här och nu. Och förstå hur mycket energi allt i livet faktiskt tar. Om någon jobbar till exempel 25 % och säger: men jag jobbar ju BARA 25 %. Det är inte sant, tänk allt annat man lägger energi på i livet. Hämta barn på skola, duscha, handla, laga mat. Allting drar energi och har man då en sjukdom som gör att man vaknar upp med minus på kontot, då är det inte konstigt att man är helt slt redan innan lunch.
Så vad vill jag med detta inlägg? Jo att sprida lite förståelse och kärlek och uppmana er alla att inte vara så hårda mot er själva. Det är ingens fel att man blir sjuk och påminna om att försöka vara så snäll man kan vara mot sig själv. Och det går att läka. I alla fall mentalt och försöka hitta lycka i det nya liv man lever ❤️
