04/01/2026
Jag har med tiden förstått att det sätt vi lär oss att se på oss själva och världen ofta formas i relation. I de tidiga mötena – med föräldrar, vuxna och vår omgivning – skapas kartor för hur vi tolkar känslor, konflikter och ansvar. Ofta bär vi de kartorna långt in i vuxenlivet, utan att ifrågasätta dem.
Det är lätt att lägga smärta och skuld på andra - utanför oss själva. Vi har inte tränats i att ta ansvar för vårt eget liv. För att bli lycklig behöver vi öva oss i att ta ansvar för våra tankar och känslor.
I Imago-perspektivet stannar vi upp där. Inte för att skuldbelägga, utan för att bli nyfikna. Vad väcks i mig? Vad längtar jag efter? Vad försöker min reaktion skydda?
Att ta ansvar i Imago-anda handlar inte om att bära allt själv, utan om att äga sin inre upplevelse. När jag kan säga: “Det här händer i mig” istället för “du gör mig”, skapas utrymme för kontakt. Då kan relationen bli en plats för förståelse istället för försvar.
Vi är inte felprogrammerade – vi är anpassade. Och det som en gång var nödvändigt kan senare bli något vi behöver omförhandla. Genom medveten dialog, lyssnande utan att avbryta och spegling utan tolkning, tränar vi oss i att se både oss själva och den andra tydligare.
I detta arbete lämnar vi offerrollen steg för steg. Inte genom att förneka smärta, utan genom att ge den språk, sammanhang och ansvar. Tankar kan omformas. Mönster kan mjukna. Relationer kan bli läkande.
Och kanske är det just där friheten finns – i att upptäcka att det vi bär inte är statiskt. Det är relationellt. Och det går att förändra – tillsammans
