25/10/2025
Det tog lång tid för mig innan jag började förstå.
Jag hör ofta: “Jäkla kropp, den kan väl bara funka.”
Och jag har också sagt så, många gånger.
Men nu har jag äntligen börjat förstå att sättet jag lever på, sättet jag mår känslomässigt – det speglar sig i kroppen.
Rädslor jag har burit på genom stora delar av livet sätter sig i kroppen.
Nervsystemet flyr och fäktar.
Jag har varit väldigt aktiv, ständigt på tå, alltid redo.
Och jag ser nu hur det där påtåandet, den där vaksamheten, speglar sig i kroppen.
Det sätter sig i höfterna, i ländryggen, i nacken.
De där områdena som ska bära, hålla ihop, stå stadigt.
Kroppen inte är något separat –
inte en maskin som ska fungera oavsett hur jag lever.
Den är en förlängning av min själ.
Allt jag känner, tänker och upplever färgar av sig i kroppen.
Så när jag pressar mig själv, pressar jag också den.
Och när jag möter mig själv med omtanke, då mjuknar den.
Att lyssna på signalerna och våga ta dem på allvar.
Att tänka snällt om kroppen,
och att börja skala bort det som den inte mår bra av.
Det kan vara aktiviteter som en gång gav energi,
men som just nu inte passar.
Kroppen kan säga: “Inte nu, jag behöver något annat.”
Och det betyder inte att det är för alltid –
bara att den behöver vila från det en stund.
Det kräver mod att våga lyssna och att följa den inre rösten som viskar. När jag inte följer den börjar den ropa högt genom både hjärta och smärta.
Att visa kärlek, omtänksam och uppskattning till kroppen.
Att skapa utrymme för det som faktiskt ger näring, ro och balans.
Kanske är det just där läkning börjar –
när vi inte längre försöker pressa in livet i gamla former, utan låter kroppen visa vägen.
Det är flera vägar som har lett mig hit och jag är oändligt tacksam för att äntligen se sambandet 🙏
