29/10/2013
Vanliga muskuloskeletala åkommor bör behandlas med naprapati
Stina Lilje, doktorand, Blekinge Tekniska Högskola
titti.lilje@bth.se
Autoreferat. Den allra första hälsoekonomiska studien om behandlings- och kostnadseffekter av specialiserad manuell behandling för så kallade oprioriterade ortopediska öppenvårdspatienter har nyligen publicerats i Clinical Journal of Pain. I en randomiserad klinisk prövning, där 78 patienter inkluderats, visades att behandlingseffekten av naprapati var bättre än konventionellt ortopediskt omhändertagande vid olika typer av vanliga muskuloskeletala besvär i framför allt axel/arm och knä/fot. En hälsoekonomisk utvärdering visade också att naprapati var billigare. Studien gjordes i samarbete med Institutet för hälsoekonomi och Karolinska institutet.
Köerna till ortopedisaka behandling är ofta långa, och alltför många remisser rör åkommor som inte kräver den specifika kompetens som finns på en ortopedimottagning, till exempel rotatorkuffsyndrom, epikondylit, patellofemorala syndrom, periosteit och akillestendinit med mera. När en patient med en sådan remiss får tid hos en ortoped görs inte sällan flera åtgärder utifrån befintliga resutser.
Förutom uteblivna behandlingseffekter kan detta även bli kostsamt. Inom hälsoekonomi räknar man både rena kostnader och kostnadsnytta, den hälsovinst som åstadkoms genom att patienter blir bättre. I sjukvården är det vanligt att en viss behandlingsmetod är bättre men dyrare än en redan existerande. Om en behandling är bättre och billigare säger man att resultatet är dominant, något som är ganska ovanligt. Resultatet i denna studie var dominant.
Kostnaderna i respektive grupper för samtliga interventioner under studiens gång specificerades, periodiserades och kostnadsberäknades med hjälp av DRG (diagnosrelaterade grupper). Hälsovinsterna i form av minskad smärta och förbättrad fysisk funktion beräknades genom omkodning av SF-36-enkäten från den kliniska studien till QALY.
Den totala kostnaden i kontrollgruppen blev 538 754 SEK (medelkostnad per patient 14 298 SEK) och i experimentgruppen 216 820 SEK (medelkostnad per patient 5 427 SEK). Resultaten i QALY för kontrollgruppen blev 0,026 och för experimentgruppen 0,066. Vid tremånadersuppföljningen (enbart ortopedi respektive enbart naprapati – utan överlappande patienter) var medelkostnaden per månad för kontrollgruppen 2 827 SEK och för experimentgruppen 987 SEK. Den enskilt vanligaste insatsen i kontrollgruppen var sjukgymnastik (33 procent), den minst vanliga operation (18 procent). S*x patienter i kontrollgruppen respektive fyra i experimentgruppen bedömdes vara i behov av operation, men majoriteten (tre) av dessa i experimentgruppen valde att inte opereras. De dyraste insatserna i studien var operation och sjukgymnastik. När studien avslutades efter 12 månader fick en tredjedel av kontrollgruppen fortfarande någon form av behandling (sjukgymnastik). I experimentgruppen var motsvarande siffra 2 procent (massage).
Studien indikerar att förbättrade hälsoeffekter (minskad smärta, förbättrad fysisk funktion, upplevd förbättring och livskvalitet) för patienter som lider av vanliga muskuloskeletala åkommor, liksom avsevärda kostnadsbesparingar, skulle kunna åstadkommas om specialiserad manuell behandling såsom naprapati vore ett möjligt vårdval på ortopedimottagningar.
REFERENSER
Lilje S, et al. Clin J Pain. 2013.
doi:10.1097/AJP.0000000000000000
Idag presenterar Universitetskanslersämbetet sin utvärdering av teknik- och ingenjörsutbildningar. Vid BTH har nio utbildningar utvärderats.
