29/03/2026
Det är något särskilt som händer när man närmar sig slutet av en yrkesbana. Perspektiven förskjuts – märkbart men inte dramatiskt. Frågor som tidigare var operativa blir mer principiella, och sådant som en gång handlade om att få vardagen att fungera börjar i stället syfta på riktning, ansvar och hållbarhet.
Jag märker att jag allt oftare återkommer till frågan om verksamhetsstyrning. Inte som ett system av dokument eller modeller, utan som ett uttryck för hur vi faktiskt leder och tar ansvar i praktiken.
För vad är egentligen god verksamhetsstyrning i omsorgen?
Är det att ha adekvata rutiner på plats – eller handlar det i grunden om att förstå varför de finns?
Är det att följa upp nyckeltal – eller att kunna tolka det som inte syns i siffrorna?
Och kanske viktigast av allt: hur säkerställer vi att styrningen inte skapar avstånd till det vi är satta att värna – människan i behov av stöd?
Under många år har jag själv rört mig mellan olika roller – från det nära klientarbetet till ledning och ägarskap. Det har gett mig en respekt för komplexiteten, men också en nyfikenhet på det enkla.
I vårt fall, på Stordala, är vi en förhållandevis liten verksamhet. Det kan ibland finnas en föreställning om att frågor kring styrning, utveckling och förändring främst hör hemma i större organisationer – där strukturerna är mer omfattande och avstånden längre.
Min erfarenhet är snarare den motsatta.
Just i mindre verksamheter blir dessa frågor både mer synliga och mer avgörande. Vi har inte samma marginaler att luta oss mot, och varje beslut får ofta ett direkt genomslag i vardagen. Det innebär att arbetet med utveckling och förändring inte är något som kan skjutas på framtiden – det är en förutsättning för att upprätthålla kvalitet här och nu.
För i slutändan är det just där allt landar. Inte i styrdokumenten, utan i utförandet.
Det är intressant hur tydligt sambandet blir: hur vi tänker kring styrning påverkar hur vi organiserar oss, vilket i sin tur påverkar hur vi arbetar – och det leder, ganska obönhörligt, till den nivå av kvalitet som klienter och uppdragsgivare faktiskt möter.
Kanske är det därför jag allt oftare återvänder till några enkla men avgörande frågor:
• Vet vi vad vi vill uppnå – på riktigt?
• Har vi en gemensam förståelse för hur vi ska ta oss dit?
• Följer vi upp på ett sätt som leder till lärande, inte bara kontroll?
• Och har vi modet att justera när verkligheten inte stämmer överens med planen?
I omsorgen blir dessa frågor särskilt tydliga, eftersom konsekvenserna av bristande styrning sällan är abstrakta. De är konkreta, mänskliga och ibland svåra att reparera.
Kanske är det just därför som god verksamhetsstyrning inte bara handlar om struktur, utan om förhållningssätt. Om ledarskap som orkar stå kvar i det komplexa, som vågar se samband och som inte tappar riktningen när tempot ökar.
Jag upplever att min egen roll håller på att förändras. Från att driva till att stödja. Från att fatta beslut till att skapa förutsättningar för andra att fatta dem väl.
Det är en förskjutning jag inte hade varit redo för tidigare – men som nu känns både naturlig och, på sitt sätt, nödvändig.