02/12/2025
Vi möter människor just när livet skiftar riktning — i den där märkbart sköra brytpunkten där tvivel, hopp och oro samexisterar. Det är personer som ofta pendlar mellan att ifrågasätta sitt problem, sin identitet och sin framtid. I de stunderna, när allt är osäkert men ändå öppet, ser vi något som alltid berör: besluten som växer fram, de första trevande timmarna av ett nytt liv där nykterheten ännu är ny och otydlig, men samtidigt full av möjligheter.
En vecka går. En månad passerar. Vardagen kommer ikapp. Det är då något intressant händer: människan behöver bemötas som just människa. Inte som diagnos, inte som sjukdom, inte som ett pågående projekt. Man behöver bli sedd i det som är friskt, bärkraftigt och framåtsyftande — i det som redan är på väg att ta form.
Och här missar vi ofta något adekvat och avgörande. För om omgivningen fortsätter att definiera personen utifrån beroendet snarare än utvecklingen, blir vägen mot tillfrisknande onödigt lång. Det är inte bristen på vilja som hindrar, utan bristen på ett bemötande som erkänner både sårbarheten och potentialen.
Kanske behöver vi fråga oss själva oftare: Hur kan vi bidra till att nästa steg känns möjligt? Hur kan vi spegla det som är på väg att växa, snarare än det som ligger bakom?
För när det sker, då förändras inte bara människors liv — utan även vår förståelse av vad verkligt tillfrisknande faktiskt innebär.
