http://www.mindblowingyoga.com/

MindBlowing Yoga, Korpholmsvägen, Värmdö (2025)

08/11/2025

Stanna eller åka hem… det är frågan…
Jag står någonstans mellan två världar just nu. Mellan friheten i att vakna till havets brus och känna solen värma redan klockan åtta på morgonen — och tryggheten att få komma hem, tända en brasa i öppna spisen och laga mat i ett riktigt kök...

Jag har verkligen levt fullt ut den senaste månaden. Följt impulser, mött nya människor, klättrat i berg, somnat till vågornas rytm och landat i tystnaden. Och någonstans däremellan har jag mött mig själv, på ett djupare sätt än någonsin förut.

Jag har upptäckt att det finns två versioner av mig. Hon som älskar friheten, spontaniteten, värmen och havet — och hon som längtar efter struktur, stillhet, jord och riktning. Och just nu håller de två på att smälta samman till en ny version av mig. En som inte längre behöver välja mellan vila och skapande, mellan ansvar och längtan. En som tillåter båda att få finnas, sida vid sida.

Något nytt håller på att födas. En ny rytm. En ny riktning. Jag känner lust att skapa igen. Att bygga.
Men inte längre utifrån krav eller plikt — utan ur en stilla glädje, ett lugn i kroppen och ett ja inifrån.

Och mitt i allt detta… finns en nyfikenhet. En värme som pirrar till ibland, som en påminnelse om att livet inte är färdigt, utan bara precis har börjat på ett nytt sätt.

Det är som att mitt hjärta kan slå lätt igen och att kärleken till livet blommar som allra bäst när man slutar leta efter den.

Så jag stannar här… I solen… Tills imorgon... och sen låter jag livet visa vägen hem ❤️

07/11/2025

Att bli vän med ensamheten ❤️
Ibland känner jag mig on top of the world — stark, fri, levande. Och nästa stund kan jag känna mig ensammast i världen. Det blir så påtagligt när man är ute och reser såhär själv… man är så blottad.

Men jag har börjat lära mig att lyssna. Att inte fly ifrån känslan, utan fråga mig själv vad kroppen, hjärnan och själen försöker säga.

Förr tog jag upp telefonen för att ringa någon. Eller öppnade kylskåpet för att fylla tomrummet. Eller så satte jag mig för att yoga bort det… Nu försöker jag i stället bara vara med det. Ge det space. Trygghet. Kärlek. Klappa det medhårs, istället för att få panik och försöka fixa bort det.

Det är så skönt att vara själv. Men ensamhet… den har jag haft ett ambivalent förhållande till. Ibland har jag känt mig ensam även i sällskap — och det är nästan den tuffaste sorten. Då man borde känna sig tillfreds…

Men ju mer jag har blivit vän med min egen ensamhet,
desto mindre ensam känner jag mig. Oavsett om jag har människor runt mig eller inte.

Det har tagit tid. Jag har slagits med många demoner.
Men nu — nu känns det som att jag har övervunnit de flesta. Och det är en underbar känsla. En frihet jag inte ens visste att jag sökte ❤️

06/11/2025

Från soluppgångsjakt till stillhet…
Varje morgon den senaste tiden har jag gått upp precis innan soluppgången. Dragits ut, nästan rusat, som om något i mig inte fick missa det… Ljuset. Havet. Den där magiska stunden när världen vaknar.

Men samtidigt… på ett konstigt sätt har jag känt hur kroppen gått på adrenalin. Men hur är det möjligt… jag gör ju min yoga, på de allra mest underbara platserna… men det var som att jag jagade efter de allra vackraste platserna med de mest underbara soluppgångarna vid havet. Det blev som en inre tävling… Som att skönheten utanför mig til slt blev viktigare än stillheten inuti.

Och så… hamnade jag på en enklare plats. Ingen vy över havet. Inga klippor. Ingen dramatisk soluppgång. Bara jag. En grusplan. Några träd. Tystnad…

Det var som att hela min kropp äntligen fick andas ut. Jag blev sjuk, fick ont i hela kroppen, fick feber, sov i ett dygn. Kroppen tog chansen – den ville ifatt. Alla intryck, all rörelse, alla känslor.

Jag tror den ville säga:
”Tack för allt du upplevt. Men det är nu den riktiga återhämtningen börjar...”

Så nu vilar jag. Låter solen värma utan att jaga den.
Låter dagarna få vara utan att fyllas. Det finns en vila som inte handlar om att sluta leva – utan om att låta livet komma till mig. Och så länge jag känner att jag behöver denna vila kommer jag att stanna här. Och när jag känner att jag är redo för äventyr, kallare klimat och många härliga möten med människor igen… först då hoppar jag in bakom ratten och rattar hem till Sverige. Men först sol, värme och vila - på riktigt 😇❤️

04/11/2025

Mellanrummet mellan två liv
Jag skulle egentligen varit på väg hem nu.
Till Sverige. Till vardagen. Till ett grått november.

Men när jag hade skjutsat min dotter till flygplatsen, och skulle börja min långa färd hemåt, hände något. Kroppen bara sa nej. Hjärtat sa… stanna. Och hela jag kände – inte än…

Så jag stannade. Här i värmen. I stillheten. I det där magiska mellanrummet mellan då och nu.

Jag har rest runt i en månad, mött människor, lett yoga, masserat, vandrat, skrattat, klättrat barfota på berg, sovit under stjärnhimlen.

Men nu vill min själ vila. Jag vill bara känna solens värme mot min hud, salt i håret och tystnad i sinnet.
Den vill ha långsamhet. Enkelhet. Andetag.

Kanske är det första gången på väldigt länge som jag faktiskt tar mig tid att bara vara. Ingen plan, ingen prestation. Bara liv.

Och ändå — mitt i vilan — börjar något nytt röra sig.
Samtal om yoga, massage, möten, möjligheter.
Men jag bromsas lite… ”Jag behöver inte göra. Bara följa värmen – i hjärtat, i kroppen, i själen, i solen.”

Så här är jag nu. I Santa Pola. I ett stilla, soligt mellanrum. Mellan det gamla livet jag släppt taget om - och det nya som sakta håller på att ta form.

Och kanske… är det just här, när vi vågar pausa, som livet verkligen börjar på riktigt ❤️

04/11/2025

Idag fick jag ge lite Mari-magi genom telefonen ❤️ Jag guidade just ett yogapass… bara med min röst. Ingen video, inget seende, bara känsla, andetag och tillit. Min klient fick landa, släppa taget, hitta sitt andetag… till och med somna. När kroppen släpper så djupt, vet man att något riktigt gammalt fått släppa taget - på det allra djupaste djupet. Så fint ❤️ så tacksam

Det fick mig att inse hur mycket vi kan göra – även på distans. Hur närvaro och energi når fram, oavsett var vi är.

Skulle du vara intresserad av det också? Skicka gärna ett DM ❤️ stor varm kram 🤗

03/11/2025

En hel vecka med min dotter – och vilken vecka det blev! Vi har levt naturlyx deluxe — med saltstänk, sol, värme och varann.
Lagat mat på stormkök i solnedgångarna, ätit mango till frukost och bara njutit av att vara mor och dotter, sida vid sida.

Att kunna leva såhär nära kräver samspel, närvaro och kärlek. Och jag känner mig så innerligt tacksam över att få ha en så fin relation med henne — att hon vill hänga såhär tätt med sin mamma. Det är något alldeles speciellt ❤️

Och så idag, när jag skjutsade henne till flyget och skulle börja min hemresa… hörde jag hur hela min själ ropade: ”Stanna!”

Efter en månad på resande fot och fullt av intryck, möten, jobb och äventyr, längtade jag plötsligt bara efter stillhet, tystnad och vila för mig själv — i värmen.

Så… jag lyssnade… och jag stannade…

För första gången på flera år känner jag att jag faktiskt är på semester på riktigt. Inget måste, inget schema. Bara jag, solen och havet.

Fast… som vanligt när jag landar i stillhet, så börjar saker hända av sig själva 😅 under tiden här nere har vi mött lite olika människor och i eftermiddag blev de så förvånade att jag fortfarande var kvar. Och när jag berättade om min plan ville alla jag pratade med boka både massage och yoga — så kanske blir det inte bara semester ändå 😅

Men tänk om… Tänk om jag faktiskt skulle kunna bo här nere under vintern, jobba lite när jag vill, resa runt i en husbil, hålla yoga och massage där solen alltid skiner…

Och… de drömmar som jag på djupet verkligen vill ska bli verklighet brukar ju gå i uppfyllelse… så vi får väl se hur djupt jag vill att denna dröm ska bli sann 😇

02/11/2025

Yogamorgon i soluppgången ❤️
Denna underbara söndag vaknade jag extra långsamt till liv i takt med att solen steg upp över horisonten.
När det är dags för yogar rullar jag inte ut en yogamatta utan bara en ullfilt och ullpläd. Denna gång på klipporna vid Gran Alacant och där havet mötte himlen i horisonten även denna morgon. Och jag skulle helt klart kunna fortsätta att leva såhär resten av mitt liv.

Andetagen blev min rytm, rörelserna mjuka, jordande och stärkande på samma gång. Jag lät kroppen vakna utan krav — jag följde mitt flöde och kände hur stillheten och samtidigt cirkulationen sakta tog plats inuti.

Efter en stund tassade Pixie fram och gjorde mig sällskap. Det blev en stund som kändes helt vardaglig och samtidigt så vacker, magisk och näst intill helig.

Min yoga handlar inte om prestation eller positioner. Den handlar om att landa i mig själv — att mjukna, känna och våga lyssna inåt. Den hjälper mig att höra vad som pågår därinne, så jag kan följa hjärtats viskningar och själen dit den vill ❤️

01/11/2025

Måste bara dela med mig av kvällens magi i bilder ❤️❤️❤️

30/10/2025

Jag valde friheten – även när den skrämde mig

Det fanns tusen sätt att göra den här resan enklare.
Men jag valde det sätt som kändes mest sant.

För trygghet handlar inte om platsen där jag sover –
utan om hur nära jag vågar stå mig själv.

Jag visste att jag skulle göra den här resan.
Det var aldrig ett om, bara ett hur.
Och svaret kom som en viskning inifrån –
så mjuk, men så tydlig, att jag inte kunde ignorera den längre.

Skulle jag flyga?
Nej. Kroppen sa ifrån.
Jag behöver natur. Berg. Vatten. Rörelse.
Jag mår som bäst där landskapet lever –
och där jag kan ta ett dopp i något naturligt.

Husbil då?
Lockande, ja. Jag älskar att ha mitt hem med mig.
Men jag ville kunna swisha fram, känna friheten,
inte dra runt på något stort.

Så till slt blev valet självklart:
Min älskade Volvo fick bli mitt hem.

Och vet du – det har varit så, så mysigt.

När Jaz, min dotter, spontant skulle komma ner tänkte jag först:
“Detta blir kaos.” 😂
Men bilen rymde oss.
Vi byggde en breddade sängen av ullkläder och ullpläd – och det funkade!
Troligen för att vi är så samspelta.
(Och att hon reste med en väska på 3 kilo hjälpte nog också. 😉)

Att leva såhär kräver närvaro.
Det är lätt att bli stressad när något försvinner,
eller rädd när natten känns otrygg.

Men mitt i det – där hittar jag mig.
När rädslan kommer, andas jag.
Känner.
Låter känslan finnas utan att döma.
Som att jag håller det lilla barnet inom mig. ❤️

För den här resan handlar inte om att bo i en bil.
Den handlar om att lyssna till hjärtats viskning.
Att våga leva det liv som min själ längtar efter.

Och efter sexton år av inre arbete kan jag säga:
Jag lever min dröm.
Inte för att allt är perfekt –
utan för att jag är fri.

Fri att välja.
Fri att vara.
Fri att leva min sanning ❤️

28/10/2025

Från bergstoppar till havsbris

Efter dagarna i Montserrat – fyllda av skratt, mod och klättring med Alex – kände jag att det var dags att lämna äventyrslivet för den här gången.
Han skulle vidare mot nya höjder i Norge, och jag kände plötsligt en längtan åt ett helt annat håll… mot värme, saltvatten och sol.

Och när jag tänkte på sol och bad, tänkte jag direkt på min bästa badkompis – min dotter.
Så jag skickade ett meddelande: “Vill du komma ner?”
Och svaret kom lika snabbt som hennes biljett bokades.

Ett dygn senare stod jag och Pixie på flygplatsen i Alicante – och när hon kom till oss blev det rena kramkalaset - i bilen (a.k.a. vårt rullande hem, sovrum och vardagsrum 😂 så härligt att alltid ha en myshörna med sig var man än åker).
Vet inte vem som var gladast, Pixie, Jaz eller jag. Att se ens min dotters och Pixies kärlek för varann gör något alldeles speciellt i modershjärtat.

Dagen fylldes av sol, skratt och hav.
Vi lagade entrecôte och åt gambasräkor direkt på stranden, såg solen sjunka ner – och ganska snart efter somnade vi, tätt tillsammans, skavfötters med Pixie mellan oss.

Det känns så fint att livet på vägarna får ta nya former hela tiden. Utan krav på var nästa äventyr tar vid. Jag låter bara min intuition och inre kompass få visa mig vägen. Och hittills har det varit på pricken helt fantastiskt ❤️
Från klippor och äventyr till värme, familj och vila.
Precis som livet självt – rytmer av expansion och stillhet, möten och hemkomst. Och… ja just det… hemkomst… får se när det blir. Jag tror jag styr kosan hemåt efter detta äventyr. Men vem vet… kanske något nytt ännu bättre dyker upp 🥳🤩🤗 stor varm kram till dig från mig. Hoppas du får en fin dag 😘🥰

26/10/2025

Montserrat – där jag lärde mig andas igen

Igår kom jag ner till Montserrat för att hälsa på – min bästa väninnas son och klättrare ut i fingerspetsarna. Han föreslog en “liten vandring” i bergen, men redan när han sa “du kan inte ha sandaler på dig” borde jag anat vartåt det lutade.

När vanliga människor säger så, går det oftast fint ändå.
Men Alex är inte vanlig.

Jag tog ändå sandalerna. Han log och sa:

“Du kommer nog få ta av dig dem och klättra barfota.”
Jag tänkte: “Det löser sig.”

Det gjorde det också — fram till väggen.
Den lodräta, blänkande, ganska livsfarliga väggen. Eller den ser ju inte så mycket ut… förrän man börjar klättra och inser att det inte är så mycket att hålla sig i på vissa ställen…

“Grad 5+”, sa Alex. Jag vet inte exakt vad det betyder, men det låter… lite avancerat att göra utan utrustning. 😅

Vid två tillfällen kom paniken. Kroppen ville inte längre, hjärnan låste sig, och jag hann tänka “vad har jag gett mig in på?”.
Men mitt i all höjd, hetta och hjärtslag kom andetagen tillbaka.
Djupa, långa, genom näsan.
Som om bergen påminde mig:

“Andas. Du är här. Ett grepp i taget.”

Så jag fortsatte.
Barfota, skrattande, lite livrädd – men väldigt levande.

Mitt i klättringen kom några bergsgetter studsande förbi. Jag svär, de måste vara bergets egna yogis – så fullkomligt ett med naturen.

Och Alex, med Pixie under ena armen (min lilla hund!) och ett leende som om det här var söndagspromenad, ropade:

“Det är inte många som skulle göra det här barfota!”
Jag skrattade och sa:
“Det är inte många som skulle ta med sig mig upp här heller!”

Vi klarade det.
Och jag insåg att mod inte handlar om att aldrig tveka… utan om att fortsätta andas, även när man inte vet hur nästa steg ska tas.

En dag fylld av skratt, rädsla, närvaro och ett hjärta fullt av tacksamhet.
Och en klätterguide i världsklass!! Tack Alex – för att du tog mig högre än jag trodde jag kunde gå.

22/10/2025

Många frågar mig vad jag kallar min massage och vad jag gör under en behandling 🙃😅 men min massage har inget namn, förutom Mari Hall special… eller Stressrelease, eller Själsåterhämtning… den har fått födas fram under många år och formats av det som kommit till mig under livets gång sedan 26 år tillbaka.

Min massage är mer än bara massage. Det är ett möte, ett samtal utan ord (fast ibland pratas det genom hela massagen om det är det som behövs just då…)

Men jag börjar alltid med att lyssna – inte med öronen, utan med händerna. Mitt nervsystem möter ditt. Mina energier möter dina.

Kroppen berättar, den viskar, ibland skriker den tyst.
Jag följer rytmen, andningen, pulsen. Låter intuitionen visa vägen dit spänningen gömmer sig och dit energin längtar till att få röra sig fritt.

Varje behandling blir unik.
Som att skapa ett nytt rum för varje människa som kliver in – ett rum där kroppen får minnas hur det känns att vara hemma.
Jag blandar tekniker som: lymfmassage, bindvävsmassage, djupgående massage, stilla beröring, andetag, närvaro.

Och mitt i det – magin. När kroppen svarar. När något lossnar, mjuknar, vaknar.

Efteråt säger många att de känner sig nya, som om något inom dem har lättat. Jag tror det är för att massagen inte bara handlar om muskler. Den handlar om själ, om att känna in människans inre rum – och låta den börja andas igen ❤️

MindBlowing Yoga

08/11/2025

07/11/2025

06/11/2025

04/11/2025

04/11/2025

03/11/2025

02/11/2025

01/11/2025

30/10/2025

28/10/2025

26/10/2025

22/10/2025

Adress

Telefon

Webbplats

Aviseringar

Kontakta Praktiken

Genvägar

Dela

Typ