17/11/2025
Patricias berättelse speglar något som är mer vanligt än vi ofta tror.
När känslor tidigt möts med tystnad eller korrigering lär vi oss inte bara att dölja dem, vi lär oss att tvivla på att de ens får finnas.
Hon växte inte upp med dramatik eller kaos.
Hon växte upp med självkontroll som språk, och med en inre domare som kommenterade varje steg.
I vuxenlivet syns det som perfektionism, plikt, ständiga anpassningar.
Men under ytan finns ofta något mycket mer sårbart: en rädsla för att vara fel, ta plats, göra någon besviken.
I terapi är det inte prestationen som bryts först, utan isoleringen inåt, den där ensamheten som kommer av att aldrig riktigt få visa upp sig och ta plats.
När Patricia börjar sätta ord på sina egna impulser och känslor, blir det tydligt hur mycket av hennes liv som styrts av rädsla, inte vilja.
När hon vågar stanna i det som känns obehagligt, utan att rätta till, ursäkta eller analysera, börjar hon ana något nytt. Ett liv som inte byggs på inlärda rätt och fel, utan på friheten att välja vad och när anpassat efter sina egna behov istället för andras förväntningar.
Känner du igen dig? Gilla, kommentera och dela!
Det är ofta där den psykodynamiska terapin gör sin djupaste verkan —
när det inre rummet som länge varit för trångt sakta vidgas,
och något verkligt kan få ta plats.
