Din Terapi

19/12/2025

Vill du delta i ett poddsamtal på dina villkor? Du kan få vägledning och stöd genom psykoterapipodden kring något som du vill dela eller bara berätta din berättelse. Titta på videon nedan för mer info.

18/12/2025

Till dig som alltid kliver in, håller ihop, ser det ingen annan ser och bär det ingen annan bär. Du tar ansvar för andras tillkortakommanden, andras oförmåga att hantera egna affekter, du tar ansvar för det de lägger ut. Du blir en projiceringsyta för andras brister.

Det är en vacker styrka, men oftast kostar den mer än den ger.

Det här är till dig som lätt hamnar i rollen som trygghetsskapare, problemlösare eller den som “tar tag i det”.
Till dig som ofta får ansvar utan att ha bett om det.
Till dig som märker att du bär både ditt eget och andras känslor.

Du är inte ensam och det finns sätt att börja bära mindre, utan att sluta vara dig själv.

Spara karusellen som en påminnelse.
Dela vidare till någon som alltid tar lite för mycket ansvar. 🤍

/Sepideh

05/12/2025

17/11/2025

Patricias berättelse speglar något som är mer vanligt än vi ofta tror.
När känslor tidigt möts med tystnad eller korrigering lär vi oss inte bara att dölja dem, vi lär oss att tvivla på att de ens får finnas.

Hon växte inte upp med dramatik eller kaos.
Hon växte upp med självkontroll som språk, och med en inre domare som kommenterade varje steg.

I vuxenlivet syns det som perfektionism, plikt, ständiga anpassningar.
Men under ytan finns ofta något mycket mer sårbart: en rädsla för att vara fel, ta plats, göra någon besviken.

I terapi är det inte prestationen som bryts först, utan isoleringen inåt, den där ensamheten som kommer av att aldrig riktigt få visa upp sig och ta plats.

När Patricia börjar sätta ord på sina egna impulser och känslor, blir det tydligt hur mycket av hennes liv som styrts av rädsla, inte vilja.
När hon vågar stanna i det som känns obehagligt, utan att rätta till, ursäkta eller analysera, börjar hon ana något nytt. Ett liv som inte byggs på inlärda rätt och fel, utan på friheten att välja vad och när anpassat efter sina egna behov istället för andras förväntningar.

Känner du igen dig? Gilla, kommentera och dela!



Det är ofta där den psykodynamiska terapin gör sin djupaste verkan —
när det inre rummet som länge varit för trångt sakta vidgas,
och något verkligt kan få ta plats.

10/11/2025

När prestation blir ett sätt att stå ut, förlorar du långsamt kontakten med dig själv. Bakom viljan att klara allt finns ofta något som inte fått ta plats, en sorg, en längtan, ett behov som en gång inte möttes.

I terapirummet blir det tydligt att prestationen inte handlar om strävan, utan om skydd. Att “vara duktig” börjar som en strategi till att bli sedd och älskad, men slutar som en omedveten strategi för att undvika det smärtsamma i att känna sig oönskad, till besvär eller ensam.

När det inte längre går att hålla ihop, visar kroppen det som orden inte kunnat säga; trötthet, tryck över bröstet, rastlöshet.

Det är där arbetet börjar.
Inte i att ta bort symtomen, utan i att förstå vad de försöker berätta.

Känner du igen dig i något av Saras berättelse?

05/11/2025

Bitas berättelse är ett exempel på hur det kan vara för många när känslor inte blivit mötta. När jag inte fått lära känna mina känslor och istället blir rädd för dem. De hålls undangömda så länge att den stress, oro och ångest som nu känns, är ett symptom på just det undangömda, det dolda, det som inte får finnas. Gilla och kommentera om du tycker att jag ska dela mer av Bitas berättelse och hennes terapeutiska process.

OBS! samtliga exempel är fiktiva och handlar inte om riktiga personer.

05/11/2025

”Samhällets fulla kraft.” De orden handlar inte om politik eller lag och ordning. De orden handlar om människosyn. Det går att förstå maktlösheten inför fruktansvärda brott, men det går inte att rättfärdiga att låsa in barn så unga som 13 år.
Ett barn som använder oförlåtligt våld mot en annan är ett barn som gått förlorat och en vuxenvärld som inte kunnat hålla. Är svaret verkligen ytterliga vuxna som avvisar och isolerar?
För att verkligen ta ansvar för det våld som utövas av unga behöver vi först förstå. Vi behöver vara nyfikna på varför? Det är att ta ansvar.

Att bestraffa det vi fruktar är lika med att upprepa just det. Bakom varje barn som springer runt med vapen mot andra, finns ett barn som för länge sen tvingats rikta det mot sig själv.

Ett 13 årigt barn är mitt i en mycket avgörande utvecklingsfas där det fortfarande håller på att lära sig att hantera och förstå sina impulser, bygga upp moral och identitet. Det som behövs då är främst trygga relationer och hjälp att förstå sig själv, sin ilska och behandling för att hitta nya bättre strategier.

Genom att sätta dessa barn i fängelse förstärks trauman och inre sår som oftast ligger bakom dessa destruktiva handlingar. Straffet kommer inte leda till mognad, utan till fördjupat trauma. Självföraktet förstärks och leder till ännu mer våld. Dessa barn blir fastlåsta inte bara bakom galler men också bakom en destruktiv identitet. Är det inte ansvar och förändring vi vill åt?

Ett samhälle som vill skydda sig mot våld måste våga möta den smärta som våldet står för, inte maktutöva och skjuta bort. Som terapeut blir jag väldigt bekymrad över den våldscykel som riskerar att växa starkare och starkare. När samhället beter sig som en arg och känslokall förälder som inte orkar titta närmare på hur det kan förstå barnet och istället knuffar det i händerna på kriminella. Säg mig, vad är skillnaden?

03/11/2025

Jonas kom till terapin med en känsla av att aldrig räcka till.
Utåt sett fungerade allt, familj, jobb, vänner. Men inombords fanns en tyst press om att alltid prestera, alltid vara “på”.

På sikt i terapi började något skifta. När kontrollen släppte kom sorgen fram, sorgen över allt han tvingats hålla ihop, över allt han aldrig fått hjälp med.

Bakom kraven fanns ett barn som en gång lärt sig att bara glada känslor var välkomna. Att ilska, oro och skam gjorde andra obekväma. Han förstod tidigt att de känslorna inte var välkomna, de blev nästan farliga att känna. Så han kvävde de bäst han kunde. Höll de inom sig.

I terapin fick känslorna sakta sakta komma till ytan. Han började förstå att känslorna inte är farliga, att de tillhör, att de gör honom mänsklig. Han fick nya erfarenheter tillsammans med en annan, terapeuten. Han grät utan att någon sa, "tänk positivt". Terapeuten stannade kvar med honom i hans smärta och hans sorg fick ta plats. Det blev inte farligt längre att känna.

Läkningen började inte i förståelsen, utan i upplevelsen av att någon stod kvar,
även när han själv ville fly.

Det är så förändring ofta sker, inte genom att tänka annorlunda, utan genom att känna något nytt tillsammans med någon annan.

28/10/2025

Veckans avsnitt handlar om ett av livets mest existentiella teman, döden och sorgen. Våra personliga erfarenheter av att förlora närstående och syn på död och sorg.

Lyssnar mejl om förlust av närstående som väckor motstridiga känslor. Känslorna väcker frågor om vad sorg egentligen är, varför den kan rymma motsatser och hur man kan leva med ambivalensen när relationen till den som gått bort varit komplicerad.

Vi utforskar skuldkänslor vid förlust, frågan om man någonsin “kommer över” sorgen, och hur den döde kan fortsätta finnas inom oss på olika sätt.

Avsnittet berör också hur ritualer och gemenskap kan hjälpa oss att skapa mening och hålla minnet levande, samt hur man kan prata med barn om döden.

Mot slutet diskuterar vi även om sorg efter otrohet kan likna sorgen efter ett dödsfall.

Ett samtal om döden, och om livet.

28/10/2025

Terapi handlar inte om att prestera, förstå eller förklara sig rätt. Du behöver inte alltid hitta rätt ord.

Ibland börjar läkningen i det ordlösa, när någon annan orkar vara kvar i det som gör ont.

När du får låna en annans lugn, börjar kroppen reparera sitt eget inre system.

Det är i det samspelandet som något börjar förändras.
Det vi kallar reglering, när ett nervsystem som länge kämpat ensam får stöd av ett annat. Läkning handlar ofta mindre om att förstå sig själv med tanken, och mer om att gradvis kunna känna det som tidigare varit för svårt tillsammans med andra.

Det är där terapi gör skillnad, inte genom att ge svar, utan genom att skapa utrymme för att känna, stå ut och växa.