13/01/2026
Det finns stunder då marken i och under oss skälver.
En relation krackelerar. Jobbet vi identifierat oss med förlorar sin mening. Kanske är det tystnaden i oss själva som är mest öronbedövande – när inget yttre egentligen förändrats, men vi inuti inte längre hör hemma i våra egna liv.
Och så står vi där, med längtan. Nakna. Förvirrade. Rädda. Trötta på att förstå, förklara, försöka. Livskris, kallar vi det. Som om det vore ett fel att rätta till.
Men vad händer om vi tittar djupare?
Krisens viskning är sällan högljudd. Den ropar inte. Den viskar: "Stanna. Lyssna." Och långsamt börjar vi höra något annat. En ton vi kanske glömt. En rörelse inifrån – som pekar mot det som verkligen betyder något.
