30/12/2025
—
Stress och rörelse
Det finns en väg mellan lärande och kunnande, mellan det nyfikna och det vanemässiga, mellan det du inte vet och det du tror att du vet, mellan den fria rörelsen och den låsta.
Vi lär oss av nyfikenhet eller ambition. Nyfikenhet är öppen, nyfiket lärande öppnar för mer lärande.
Ambition har ett mål eller ett syfte. Det lärandet är ett sökande efter kontroll och behöver inte vara nyfiket. Ambition utan nyfikenhet stänger lätt för mer lärande.
När jag stannar i det inlärda blir det inlärda vanemässigt. Det har sina fördelar. Men i det vanemässiga behövs ingen nyfikenhet. Dina redan inpräntade vanor blir spår att hålla sig i:
”Så här brukar jag göra.”
”Här känner jag mig trygg.”
”Här har jag koll.”
Och just därför blir de en begränsning i lärandet. Att gå utanför sina stigar är läskigt. Och det nya vi lär i det blir inte nytt, bara varianter av det vi redan kan.
Stress förstärker det mönstret, det ligger i dess natur. Men ofta kallar vi det inte stress. Vi kallar det kontroll eller försiktighet. Vi kallar det livspussel eller mycket på jobbet. Eller så kallar vi det rastlöshet eller att vi tycker om många bollar i luften. Kontroll och försiktighet (dvs stress) blir vanemässigt i sig självt.
Stress är inte nyfiken. Stress startar din autopilot, så att du följer gamla mönster, även mot bättre vetande.
Autopiloten blir fysisk. Stress spänner muskler, spända muskler blir vanemässiga, kroniska, en stelhet som vi ofta kallar åldersrelaterad. Det är sällan sant.
Vägen ut kallas kreativitet. Våga göra nytt. Våga tillåta tomrummet. Våga låta lärande röra sig utanför de kontrollerade ramarna.
Man kan börja med en så enkel sak som att borsta tänderna med fel hand.
