Vilka är öppettiderna?

Måndag 09:30 - 18:00 Tisdag 09:30 - 18:00 Onsdag 09:30 - 18:00 Torsdag 09:00 - 18:00 Fredag 09:00 - 17:00

http://www.pasandberg.se/boka-tid/

Pa, Frejgatan 32, Stockholm (2026)

22/02/2026

—
Jag försöker inte
övertyga dig om något.
Är ingen influencer.
Ibland försöker jag visa tankar
från ett annat håll,
ett annat perspektiv,
ett annat sätt
att finna din rörelse,
din sanning.

För din rörelse
och din sanning
är din.
Den finns inte i en mall
eller en teknik.
Ingen annan har din kropp.
Ingen annan har levt ditt liv.

Ingen annan har ditt svar.
Du behöver inga goda råd.

Men kanske, ibland,
en ny infallsvinkel,
en ny fråga att ställa
som öppnar,
inte stänger.

20/02/2026

—
Har du ont?

Vi förenklar saker. Vi är för eller emot, höger eller vänster, introverta eller extroverta. Vi placerar oss och varandra i kategorier, grupper och diagnoser, som om det skulle förklara vilka vi är. Vi kallar smärta för smärta och kärlek för kärlek, som att orden skulle förklara något, och hos terapeuten får du en sorts övningar för knäsmärta och an annan för ont i ländryggen. Som om alla ryggsmärtor är samma.

Det är de inte.

Det finns många sätt att ha ont i ryggen på och ännu fler orsaker. Träning som hjälper för den ena kan ha helt motsatt effekt på en annan. Men olikheterna stannar inte där.

Det finns olika sorters smärta.
Smärta kan ömma, sticka, bränna, ila, skava. Smärta kan kännas som en föraning av död eller vara nästan behaglig. Sköntont är ett begrepp bland terapeuter som tror att behandling måste göra ont för att vara till nytta. Smärta kan vara specifik eller otydlig, lättlokaliserad eller utspridd. Smärta kan komma och gå och däremellan flytta på sig.

Och som om inte det räckte så är din smärta bara din. Smärta existerar inte i fysiologisk bemärkelse och går därför inte att mäta. Den finns bara i ditt medvetande, och ingen annan kan faktiskt veta hur just din smärta känns.

Smärta är en signal, inte ett problem i sig. Inte ens när doktorn säger att du har artos. Smärta är som ett brandlarm. Så ofta när jag behandlar så söker jag inte smärtan. Lösningen är ofta inte att massera den ömma punkten, lika lite som att lösningen på branden är att ge sig på larmet.

Jag söker det smärtfria. Är du stel så söker jag det rörliga. I känsliga fall innebär det att jag rör mig i mindre och mindre cirklar, runt ett problemområde. Jag låter det rörliga i dig hjälpa det spända, letar efter de vägar som smärtan har tagit för att hamna där den är. Den kommer sällan därifrån man tror.

Ibland har man ont.
Ibland betyder det något.
Ibland är det signalfel.

Kom så hittar vi orsaken och inte bara symtomen.

Kom så följer vi den smärtfria rörligheten istället för det som begränsar.

Kom så hjälper jag dig.

19/02/2026

—
Det enkla i det svåra

Jag sitter på huk - eller squatar, som man säger i träningsvärlden - vid iskanten. Jag tvålar in händerna och sköljer mig i vaken som jag håller öppen med yxa och skyffel. Jag har just varit på utedasset. Inget bad idag. Det är 16 minusgrader i luften så idag är stövlarna på.

I stugan har jag slösat med el under natten, så temperaturen inne är rimlig. 15 grader. Det är vindstilla, men minsta vindpust blåser värmen genom springorna. Då kan jag vakna till 11 grader inne. Veden måste hushållas med. Vinterkylan har kostat på, så jag stoppar hålen i gamla raggsockar, tröjor och ullkoftor.

Det är här jag bor nu. I en gammal sommarstuga. Det var inte tänkt så, men när livet drastiskt förändras, är jag tacksam att ha en plats att kalla hem.

Reaktionerna jag möter är olika. Några ojar sig över det karga och bistra vinterlivet jag lever. Andra ser bara den romantiska, lätt exotiska bilden av att leva nära naturen, som om det vore ett tillrättalagt retreat.

Min verklighet innehåller båda. Men det påverkar livet jag lever i grunden. För när vi aktivt tvingas upprätthålla det vi annars tar för givet, ändras vårt mentala fokus, våra prioriteringar och våra värderingar, och sånt som annars känns viktigt blir ovidkommande.

Jag upptäcker det enkla i det svåra och det svåra i det enkla. Att leva under enkla förhållanden kräver mer, tar längre tid. Inget går fort här. Hygien och värme kräver rutiner som blir nästan heliga. Och jag inser att det svåra inte sitter i levandet utan i självbilden och tankarna om livet:
Vem är jag när jag lever så här?

Jag hamnade här delvis ofrivilligt, och sakta men säkert övergår min känsla av misslyckande till en känsla av närvaro och liv. Jag lär mig nya sätt att vara jag på.

Och jag inser allt klarare det kraftfulla i att leva så att det känns, och inte bara skydda mig under bekvämlighet och ”normativ levnadsstandard”. Hur vi mår, fysiskt och själsligt, handlar om hur vi lever våra liv i grunden, om närheten till själva livet - på gott och ont, inte om livspusselstressen över vilka dieter, hälsoråd eller träningsrutiner vi följer.

Ibland krånglar vi faktiskt till saker.

18/02/2026

—
Kroppen i gips.

För sådär en 15 år sen cyklade jag omkull och spräckte armbågen. Det blev några veckor i gips. På den tiden hade jag för vana att packa in fötterna på samma sätt. I Nikes stabila tennisdojor, åtsittande löpskor med dämpning, eller möjligen de smala snygga mockaskorna med hård klack.

Ungefär samma som att gipsa, alltså. Fast alltid. Varje dag.

När gipset togs bort var armen stel och förtvinad, och jag ordinerades stärkande rehabövningar. Med förtvinade fötter är rekommendationerna ofta ilägg (alltså mer gips) eller operation.

Man kan sätta igång sina fötter också. Träna opp dem. Bli rörlig. Och slippa den där kroppsstelheten som brukar benämnas ålderskrämpor.

Det är bara att ta av sig skorna och börja vifta på tårna. Fötterna kan. Ibland behöver de lite hjälp, men de kan.

Kom så hjälper jag dig. Boka via hemsidan.
”fysiskochmentalrörelse ”rörelse

15/02/2026

—
Att göra fel

Jag har sett de allra starkaste välta.
De som verkade ha koll.
Ibland var det jag.
Men att leva ett liv och alltid ha koll är som att köra bil med handbromsen i: du rör dig men inom snäva begränsningar. Och efter att tag luktar det bränt.

För liv är rörelse. Hur stora svängar vi tar är olika, och det varierar över tid. Men att röra sig, eller att förändras, eller tillåta förändring, innebär att hamna där du aldrig varit, prova det du aldrig gjort, göra det du inte kan, att lära nytt. Att bara möblera om bland det bekanta är ingen förändring.

Det händer att man snubblar, eller vinglar osäkert. Ibland går man vilse. Eller tappar bort saker. Sig själv. Det händer att man inte vet. (För det mesta vet vi inte, men vi vill tro att vi vet för att känna att vi har kontroll.)

Ibland gör man ”fel”.
Fast vi gör så gott vi kan så kan det bli tokigt, för vi lär ju oss på vägen. Vi kanske sårar någon, oftast dem vi älskar mest. Då känner vi skam och skuld. Fast vi gör så gott vi kan och lär oss på vägen. Ofta får skammen oss att gömma, dölja, kanske ljuga. För att slippa visa. Eller för att slippa se själva.

Kanske tänker vi, att vi borde veta bättre. Och så håller vi igen, för att inte göra mer ”fel”. Vilka blir vi då? Om vi kör med handbromsen i? Förutom att försiktigheten och rädslan, liksom stressen, sätter sig i kroppen som smärta och stelhet.

Men om vi stannar i den trygga skogsgläntan kommer vi aldrig ut ur skogen.

Kan vi ge varandra och oss själva utrymmet att gå vilse ibland?

Kom så hjälper jag dig.

11/02/2026

Det normala

”Vi behandlar fel människor; vårt problem är de normala”, står det i en bok jag har. Neurotypisk hade det kanske stått om den varit skriven nu. Neurotypisk. Detta besynnerliga ord som, likt alla andra ord med neuropsykiatrisk koppling saknar konkret betydelse och används lite olika beroende av sammanhang, och som brukas just där det inte passar sig att säga normal. Fast det är precis det man menar. Egentligen.

Jag lyssnar på ett radioprogram om autism. Fascinerande lyssning på olika sätt. Det är intressant att lyssna på autistens beskrivning av sig själv och av omvärlden. Själv nickar jag igenkännande åt mycket han beskriver. Kan jag ha autism? Skulle det kunna förklara min sociala dissonans genom livet, min vana att krascha umgängen och vänskap, vantrivas på fester, och min oförmåga att upprätthålla långvariga kärleksrelationer? Och mitt påstådda pedanteri?

Men ännu intressantare är det kanske att lyssna på expertpanelen. De beskriver autismspektrat som omfattande och variationsrikt, medan beskrivningen av neurotypiska (normala) personer framstår som glasklart homogen. Exempel på neurotypiska (normala) beteenden radas upp. Experterna betecknar inte de neurotypiska beteendena som just ”normala”, men de beskriver egenskaperna som medfödda och genetiskt nedärvda, så det måste väl vara det de menar.

Till slt snuddar de vid den springande punkten. Tydlighet och ärlighet. Något som beskrivs som viktigt för autister, medan neurotyper gärna hemfaller åt kodspråk, underliggande betydelser, förenklingar, antydningar, dolda sanningar, halvsanningar eller rena lögner. Något som ibland kan vara svårt för autisten att förstå, säger de…

Jag känner igen mig i det. Bara att svara ärligt när någon artighetsfrågar hur läget är kan ställa till det. Jag svarar oftast som det är, och frågar omvänt utförligt och fördjupande om jag vill veta. Vill jag inte veta frågar jag inte alls. Det kan skippa en för somliga obekväm tystnad.

Autisten tar in all information i ett möte, säger de, medan de normala (neurotypiska) sållar ut det väsentliga. Det väsentliga? Eller det enklaste? Eller det som ”passar sig”? Jag har ju sett det ske genom livet, anpassningen i det sociala spelet, som tar på krafterna och när gästerna gått är det skönt att få lätta på slipsen och andas ut. Jag vet inte alla de gånger då jag sabbat stämning genom att ställa fördjupande, genuint intresserade frågor för att förstå andra människor, men mötts av stängda dörrar in till det som kallas privat eller personligt, helt enkelt för att jag inte fattade att parmiddagar följde givna manus, och att man, för kutymens skull, inte förväntas ställa frågor som man inte redan visste svaret på. Allt för att undvika pinsamma situationer.

Jag förstod inte, och jag förstår fortfarande inte. Förstår inte vitsen med att umgås på låtsas. (Det var, enligt panelen, ett vanligt autistiskt drag att känna så.)

Jag skiter i om jag har autism eller inte. Jag konstaterar bara att min förmåga att läsa av både detaljer och helhet, att tuda känslor och kroppsspråk, att verkligen vilja förstå på djupet, att kunna hålla mycket information i huvudet samtidigt, att det är en stor tillgång i det jobbet jag valt. Dit kommer människor för att bli sedda och hjälpta och för att förstå mer av sig själva. Det får de hos mig. Men lika stor tillgång som det är i mitt yrke, lika stor brist ter det sig vara i privatlivet. I det privata verkar människor inte vilja bli avslöjade.

Och jag undrar, avslöjade om vad?
Vad är det i våra liv som är så hemligt och skamligt?
Om hemligt är det normala, är det kanske inte konstigt om vi mår en del kymigt, lite till mans.
/

10/02/2026

—
En handbok om fötter

”Jag brukar öppna din bok helt på måfå och läsa nån rad, när jag känner mig långt från mig själv. Då får jag hjälp att slappna av, att få påslagenheten att släppa taget, tankarna att stillas.”
Mikaela

Tänk att En handbok om fötter kan användas så. Det är som att se en önskan slå in. För det var ju så jag skrev den: som en handbok om fötter och fötters rörelse, fötter som rör en hel kropp som i sin tur lever ett liv. Och att det inte går att skilja på de sakerna.

Fötterna är viktiga. Fötter och kroppens samspel med livet.

Köp En handbok om fötter på bokus eller adlibris. Eller beställ ett signerat ex av mig.

08/02/2026

—
Traumat vi inte känner

Vi får för oss saker. Som att vi inte ska klaga. Inte gnälla. Och efter tid av förnekelse har vi förlorat kontakten med det som skaver, och därmed med oss själva. Och känslorna vi tryckte undan gömde sig.

I kroppen gömde de sig.

Såren, ärren, finns där. Och skammen. Den som vi antingen brottas med eller kapslar in. Man kan göra det - kapsla in - och lura sig själv att det inte finns. Hur ofta kommer våra krämpor, spänningar och blockeringar ur trauman vi inte minns eller ens visste fanns?

Förändring är rörelse.
Men många så kallade självhjälpslösningar som erbjuds får oss att fastna. Vi kan fastna i huvet. Eller i kroppen. Eller i känslan. Vi kan fastna i symtomen, i våra diagnoser. Vi fastnar i vanorna, i loopar som känns som förändring, men som bara tar dig tillbaka till samma ställe (det som traumat gör med kroppen) igen och igen.

Då har vi fastnat i fixandet istället för att röra oss genom kännandet. Fixandet blir en flykt. Det vi bearbetar och utvecklar i den loopen är inte traumat utan traumats konsekvenser. Symtomen. Många är så fokuserade på lösningar att de glömmer att definiera problemet.

Så vår strävan efter att bli medvetna eller upplysta kan lura oss på villovägar. För vad är det vi blir medvetna om? Symtomen eller orsakerna? Hur blir man medveten om känslorna man inte känner? Att jobba med sitt inre kan mycket väl bli en flykt, det också, eftersom vi bara kan jobba med det vi ser, inte det vi inte ser.

Kognitiv förståelse är inte alltid en väg till förändring. Ibland stänger det dörrar till det obekanta.

Låter det svårt?
Hur nå det man inte ser?
Genom rörelse.
Fysisk rörelse.
Kroppslig behandling av leder och muskler.
Fria moves, som i dans.
Vart tar kroppen vägen om du släpper den fri?
Var söker den skydd?

Ofta sitter inte lösningen i orden utan i rörelsen.
Att lära sig lyssna på kroppen.
Att följa rörelsen.
Att känna efter.

Många av oss är så mycket uppe i huvudet att vi har glömt hur man gör.

Jag kan hjälpa dig.
Kom så släpper vi kroppen din fri.

05/02/2026

Finns det ett annat sätt att må bra?

Behandling hos mig är kanske inte riktigt vad du är van vid eller förväntar dig. Men många som kommer till mig har redan provat det förväntade, det ”vanliga”, utan att uppleva någon varaktig skillnad.

Min ambition är inte att ”trolla bort” krämpor eller besvär, men att starta förändring från första stund, som tillåts fortsätta. För mänskligt mående är inte mekaniskt. Vi är levande varelser. Liv är rörelse; fysisk ock mental rörelse. Alla våra kroppsdelar, känslor, vår smärta eller stress är delar av den rörelsen.

Kanske behöver du lossa något som sitter fast, för att få fart på rörelsen du redan har i dig? Det kan vara smärta, skador, sjukdomssymtom, stress eller invanda mönster.
Kanske är det själva rörelsen som har fastnat? Att livet stannat av eller går i repris. Sånt sätter sig också i kroppen.
Oavsett så börjar vi där du är, hittar din rörelse, i ditt tempo.

Jag vill ge dig rörelsen men finns med och stöttar så länge du önskar.

Resultatet är ofta:
* Mindre smärta
* Mer rörelse/rörlighet
* Lättare djupare andning
* Mindre stress
* Mer energi

Boka behandling i Växjö eller konsultation online via hemsidan:
pasandberg.se
———————————————————

Några omdömen:

”Nytt sätt att tänka för mig. Och mina skador är redan bättre direkt efter behandling.”

”Inte begriper jag hur det hela gick till. Jag nämnde inte ens för dig att jag hade astma, för antagligen trodde jag den satt fast för gott sen 39 år eller så. Men när jag klev ut på den kalla januarigatan hostade jag inte mer. Nu har det gått tre år å jag hostar inte än. Så TACK, för att du trollade bort min astma!”

”Toppenbra behandling där Pa inkännande utgår från ditt unika behov. Lämnar alltid med en avslappnad känsla och smärtfri.”

04/02/2026

—
Våga kollapsa

Vila. Avslappning. Avkoppling. Återhämtning. Vi kallar det saker men tassar ändå bara på ytan. Att ha semester är inte detsamma som att slappna av. Ledigt är inte detsamma som vila. En stunds guidad meditation tar dig inte ner på djupet. Riktig vila och djup avslappning kommer när du vågar ge dig hän. Släppa kontrollen. Vara i tomrummet, utan instagram, netflix, vägledning eller övningar.

Vågar du det? Vågar du ge dig hän i någon annans händer? I mina? När något sker? Eller bara för att släppa kontrollen och omfamna tilliten? Jag säger inte att det är enkelt. Jo, det säger jag, för egentligen är det det enklaste. Släppa. Som att släppa en sten och låta den falla till marken.

Men det kan finnas motstånd. Murar. Snubbeltrådar. Och stress. För det är vad kontroll är. Kontroll är stress. Liksom rädsla, oro eller att vara på sin vakt. Det går inte att släppa taget om hela sig ock vara på sin vakt samtidigt.

Det går inte att ha kontroll utan att försätta kroppen i stress.

För att uppnå de där orden i början av texten på riktigt behöver vi våga ge oss hän.

Våga kollapsa

Vågar du?

02/02/2026

—
MOD

Nu blåser de ut det gamla restaurangköket bakom Signes trädgård. Kakelväggarna gapar kala i det blåa lysrörsskenet. Om två månader ska här finnas fem behandlingsrum för uthyrning. Då ska skenet vara lika varmt och välkomnande som bakom dörren in till den mysiga blomsterbutiken.

Vi vill skapa ett ställe för verklig utveckling, förändring och gott mående. Och för rörelse - fysisk, mental och känslomässig rörelse. En plats som utgår från var du befinner dig och inte vart du ska. En mötespunkt där alla sidor är lika viktiga, där samtal och reflektion får finnas ihop med rörelse och konkreta hälsolösningar, där du och ditt mod bestämmer takt och sätter gränser.

Vi vill ge dig allt du är van vid men samtidigt putta lite på dina förväntningar och kanske dina fördomar om hälsa, träning och välmående. Vi vill hitta balansen mellan vanor och nyfikenhet, mellan det du kan och det du inte kan, mellan det trygga och det nya.

Vi vill ge dig det du inte visste fanns.

Det känns lite modigt ändå.

https://www.facebook.com/fotrorelse

01/02/2026

—
Jordning?

Somliga pratar om hur vi kan stabilisera vårt elektriska tillstånd när vi går barfota. Andra avfärdar det som flum. Själv har jag ingen aning.

Jag menar, å ena sidan, varför inte? Både vi och jorden är elektriska. Att direktkontakt balanserar elektriciteten är väl egentligen inte märkligare än att vi absorberar D-vitamin via huden genom att vara ute i solen?

Å andra sidan har vi det konkreta neurologiska perspektivet. En fot, t ex med skyddande skor, som inte känner underlaget, skickar ”rädd” och osäker information till nervsystemet och hjärnan, och hjärnan svarar med att vara försiktig (ungefär som när du trevar dig fram i blindo i ett mörkt rum). Det skapar stress i systemet och gör dig spänd.

Barfötter däremot skickar tydliga signaler, och samarbetet i nervsystemet blir harmoniskt och tryggt, precis som det ska. Det är samma skäl till varför vi gärna vill känna på nya saker med fingrarna; det skickar information till hjärnan som inte andra sinnen gör. Prova att bära ett något ömtåligt med boxhandskar på händerna. Du kommer att känna dig mer osäker på greppet och hålla hårdare för att inte tappa än om du haft fingrarna fria.

Så det får vara hur det vill med elektricitetens inverkan på kroppen. Jag vet inte om nakenfötter blir jordade.

Men jag vet att det känns som att de blir det.

Vill du ha starkare, rörligare fötter - och därmed en rörligare kropp med mindre smärta?

Kom så hjälper jag dig.

Pa

22/02/2026

20/02/2026

19/02/2026

18/02/2026

15/02/2026

11/02/2026

10/02/2026

08/02/2026

05/02/2026

04/02/2026

02/02/2026

01/02/2026

Adress

Öppettider

Telefon

Webbplats

Aviseringar

Kontakta Praktiken

Genvägar

Dela

Typ

Måndag	09:30 - 18:00
Tisdag	09:30 - 18:00
Onsdag	09:30 - 18:00
Torsdag	09:00 - 18:00
Fredag	09:00 - 17:00